Intervju med
Tony Johannesson.
Ordförande i
On Road for Jesus
Hur blev du en kristen?
Jag har haft en tro sen barndomen. Men som har varit osäker och oviss större delen av livet. För ca 10 år sen fick jag ett fantastiskt möte med Gud som förändrade hela mitt liv. Jag i ifrågasatte Honom, varför Han talade med pastorer och andra kristna men inte med mig? Då talade Gud med mig en natt och sa: ”Jag har talat till dig, men du har inte lyssnat. Jag vill att du pratar med och hjälper dem som aldrig kommer till kyrkorna.”
Där gick startskottet för CaféBUSSEN och On Road for Jesus.
Vad betyder Jeus och din tro för dig i vardagslivet?
Tron betyder allt för mitt sätt att vara, i familj och i min kallelse på torget. Jag lever ut min tro i mitt vardagsliv. När jag träffar olika personer ramlar samtalet ofta in på tron på Jesus.
Jag gillar att träffa dem som inte har en tro och samtala om livets frågor med dem.
Simon Hahl
Jag är uppvuxen i en kristen familj. Men jag tog klivet in i det kristna beslutet först vid mitt dop på ett konfirmationsläger på Öland. Sedan dess är jag aktiv i kyrkan där jag bor.
Min tro på Jesus betyder att han är med mig och skyddar mig när jag är ute på resor och hemma hos familjen.
/Simon Hahl, busschaufför och kassör i On Road For Jesus
Åke Björkqvist
Hur blev du en kristen?
Jag är uppvuxen i en kristen familj med mor, far och två syskon. Hemma fick jag lära mig att be aftonbön och bordsbön. Aftonbönen upplevde jag som en trygghet, men även att be till Gud om hjälp när åskan gick... Mina föräldrar var noga med att vi skulle gå till söndagsskolan och kyrkan. Som barn tyckte jag väl inte alltid att det var särskilt roligt - man fick ju sitta still så länge. I tonåren blev frågorna kring tron och meningen med livet högaktuella . Vid femton års ålder bestämde jag mig för att besöka en ekumenisk möteskampanj i min hemstad. Predikan om Jesus berörde mig djupt och födde en längtan att gå på fler möten för att höra mer. Det talades om Jesu stora kärlek - att han gick omkring och hjälpte alla som ville ta emot hans hjälp. Det var nästan ofattbart att få höra att Jesus ville dö på ett kors för att försona alla människor med Gud. Tänk att det var så enkelt som att välja att tro och ta emot Jesus i sitt hjärta för att få ett evigt liv! Det pågick en kamp inom mig. Skulle jag ta beslutet att släppa in Jesus i mitt liv och lita på att det var det rätta? Den inre kampen fortsatte. Då mötet var slut gick jag ut ur lokalen. Där mötte mig mor med orden "Ska du inte lämna ditt liv åt Jesus?" Motståndet som jag tidigare upplevt släppte helt och jag skyndade mig in till ett förbönsrum. Där bad jag frälsningsbönen tillsammans med pastorn, vilket innebar att jag bjöd in Jesus i mitt liv. Jag fick uppleva en frid och ro i hela min själ.
Idag har det gått 50 år sedan dess. När jag ser tillbaka på mitt liv är jag så tacksam för det val jag gjorde. I de många svårigheter som mött mig genom livet har jag sett hans trofasta och kärleksfulla hjälp och ledning. Jag tänker även med tacksamhet på mina föräldrar som visade mig på vägen till Gud.
Åke Björkqvist
"Guds hand" av Carl Milles
I Guds hand
Av Hans E. Rolf
Jag har ofta fascinerats över den väg många människor gått för att komma till tro på Jesus Kristus. En del har haft ett bra välordnat liv, men känt en djup otillfredsställelse. Andra varit kriminella, kanske drogmissbrukare. För mig var det en process under ett antal år från treårsåldern, då min mamma läste aftonbön med mig, via kristendomsundervisningen i skolan, söndagsskolan och konfirmationen tills jag vid 17 års ålder mera allvarligt började söka ”någonting”. Mina föräldrar var inte bekännande kristna, men mitt hem var en väldigt trygg plats med en fasthet och kärlek, som jag vet att många saknar idag. Jag hade det väldigt bra. Trots detta sökte jag någonting som jag vill kalla en ”fasthet i tillvaron”, ett mer existentiell begrepp. Även om jag inte tillhörde ”ligisterna”, hade jag gjort mycket som jag inte var speciellt stolt över och det jag längtade efter var renhet och äkthet och en uppgörelse med det förflutna. Jag var övertygad om mina föräldrars kärlek och mina släktingars, men andras kärlek var jag mer osäker på. Jag hade en flickvän och tvivlade nog även på hennes kärlek. Allt bottnade säkert i en dålig självkänsla. Det ledde till att jag började läsa Bibeln. Dels för att jag tyckte det tillhörde allmänbildningen men också för att få goda råd för livet. Men det gav mig också förvissningen om Guds oreserverade kärlek. ”Om ingen annan älskar mig, vet jag att Gud gör det”. Den kristna tron kom att framstå som något verkligen åtråvärt och jag beslöt mig för att ”lägga om växeln”. Bli kristen och leva kristet. Jag visste bara inte hur det skulle gå till. Så i gymnasiet i Lycksele hösten 1966, jag var då 18 år, läste vi kyrkohistoria. När jag då hemma på mitt rum läste om pietismen, en väckelserörelse på 16-1700-talet, kände jag att det var det jag ville ha: Det lite meditativa, harmonin, den inre tillfredsställelsen. Då böjde jag mina knän och sa: ”Gud nu får det kosta vad det vill, men nu vill jag bli kristen”. Jag brukar säga att jag hörde inga änglatrumpeter eller såg något oförklarligt ljus, men när jag reste mig, visste jag att ”nu är jag på väg!” Tiden därefter besökte jag några olika kyrkor och hamnade till sist på Frälsningsarmén där jag stannade resten av gymnasietiden. Sedan flyttade jag till Stockholm. Intressant är att alla mina kristna kompisar var med i andra kyrkor, vilket lärde mig ekumenik i dess bästa form. Här var vi bröder och systrar i tron på Jesus snarare än att vi såg på varandra som medlemmar i olika kyrkor.
Allt eftersom åren gått har min kristna tro mognat. Från att ha varit väldigt osäker känner jag mig nu väldigt trygg. Gud har verkligen blivit min Far. Han är ingen ”curlingförälder”, som löser alla våra problem men har gett oss förmåga att hantera olika situationer och Han välsignar oss i dem. Genom Bibeln visar Han hur vi ska handla mot varandra och mot oss själva. Men visst har jag, precis som andra, mött situationer och svårigheter som jag inte riktigt kunnat hantera och som gjort mig väldigt nedstämd. Och ibland har jag känt mig vara på något sätt i ”fritt fall”, men ändå hela tiden har upplevt mig vara i Guds hand och då sagt ”Det ska bli intressant och se hur Du ska lösa det här…!”
Men samtidigt säger Han med största allvar: ” Tyvärr så frälser detta dig inte från synden.” Synden är en ond makt som förstör oss och binder oss även om vi inte alltid märker det. Och hur mycket vi än anstränger oss blir vi inte fria från den. Men Gud erbjuder lösningen på problemet: Frälsningen genom Jesus Kristus. Jag vill sluta med att citera några versar från Bibeln. Du kanske känner igen dem:
Johannesevangeliet Kap 3: 16-17
”Så älskade Gud världen att Han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. Gud har inte sänt sin Son till världen för att döma världen utan för att världen ska bli frälst genom honom”
Joh. Kap 14:6
”Jesus sa: Jag är vägen sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig”.
/ Hans E. Rolf
Jag växte upp i ett kristet hem.
Mina föräldrar var medlemmar i en frikyrka. Jag gick i söndagsskola och juniorer samt följde med mina föräldrar till möten i kyrkan. När jag blev lite äldre kände jag ingen gemenskap i kyrkan och med de jämnåriga där, så jag slutade nästan helt att gå till kyrkan. Jag trivdes bättre med mina kompisar utanför kyrkan. Vi festade och hade kul, även om vi gjorde ganska mycket dumheter, så tyckte vi att vi hade roligt.
Jag försökte dölja för mina föräldrar så mycket som möjligt vad jag sysslade med, men de förstod nog mer än vad de visade och var lite oroliga. Jag var mycket besviken och arg på kyrkan och trodde inte på deras budskap. Jag såg framemot att flytta hemifrån och sedan skulle jag aldrig mer besöka en kyrka. Möjligtvis när jag blev gammal.
I Tidaholm där jag bodde hade alla kyrkor varje höst en gemensam tältmötesserie, som varade i tre veckor. Även hösten 1970 hade de tältmöten, men denna höst förlängdes det till fem veckor, eftersom det var många som kom till tro. Under de första tre veckorna var jag inte med på något möte. Men den näst sista helgen frågade min mamma om jag inte kunde följa med till tältet på lördagskvällen. Egentligen ville jag inte, men då jag visste att de var bekymrade över mig, så tänkte jag: ”Okey jag följer med, jag ska ju ändå snart flytta hemifrån och sedan ska jag aldrig mer besöka något möte, så jag kan ju göra mina föräldrar lite glada genom att följa med.” Jag hade också lite dåligt samvete inför dem.
När jag på lördagskvällen var på mötet blev jag väldigt gripen av predikan. Detta satte igång en process och en enorm brottningskamp mellan Gud och mig. Jag ville inte ha med honom att göra, men han ville ha med mig att göra, så på onsdagskvällen följande vecka gav jag upp och sa till Gud ”Jag ger mig”. Men jag satte upp några ”krav”, som skulle uppfyllas om han skulle vinna helt.
1) Om mamma frågar mig på lördagen om jag vill följa med till tältet, så gör jag det, men initiativet får komma från henne.
2) Om jag nu hamnar på mötet, så går jag inte in i bönetältet om inte någon frågar mig och samtidigt följer med mig in.
Allt detta hände och jag hamnade i bönetältet efter mötet. Där bad jag Jesus om förlåtelse och att han skulle ta hand om mig. Precis efter denna bön försvann min ångest och jag blev helt tom i mitt inre några sekunder och sedan fylldes jag med en frid och glädje, så jag började gråta.
Efter denna kväll har jag alltid burit med mig tron i mitt inre och känt mig trygg i detta. Att bli kristen innebär inte att man slipper tråkigheter och sorger. Ibland kan man undra ”Var är du, Gud?! ”Varför händer detta?!”. Men mitt i allt detta känner jag ändå en frid och en glädje djupt i mitt innersta.
Jag är så tacksam till min mamma, som hjälpte mig till ett avgörande. Vi pratade sällan om kristen tro, men jag kände att hon bad för mig, även om hon inte nämnde det till mig.
/Carina Rolf
Ann-Britt. Hur kom du till tro på Jesus?
Det fanns ett kapell hemmavid, som vi gick till ibland. Och jag gick i söndagsskolan som liten. Min kompis blev frälst och hennes mamma frågade mig om inte jag också ville bli frälst. Jag sa ”ja” för jag visste ju lite om Jesus genom söndagsskolan. Jag var då sju år. Jag och min vän Maud dansade på vägen hem med en lyckokänsla och sjöng "vi har blivit frälsta".
När vi kom hem till Mauds mamma så ropade hon: ”Mamma vi har blivit frälsta!”
Jag blev född på nytt.
En märklig sak hände när jag var 15 år. Det var den 14 december 1973 på morgonen. Klockan var ungefär halv nio. Jag låg nyvaken i min säng och hörde min mor stöka i köket på nedervåningen och tänkte att jag skulle gå ner och äta frukost. Men mina ben löd mig inte! Jag kunde inte gå. Jag var förlamad! Då tog jag fram min pocketbibel, Jesusbibeln, och tog ett ”tumgrepp” och fick upp Apostlagärningarna 26:16: "Men res dig upp på dina ben. Jag har visat mig för dig för att utse dig till att vittna både om det du har sett och det jag skall visa dig". Jag la igen Bibeln och kunde då röra mina ben igen!
Jag gick ner till min mor i köket och berättade om händelsen. Jag förklarade för henne att jag verkligen inte hade kunnat röra mina ben! Att det inte var någon inbillning!
Mor svarade att det var ett fantastiskt sammanträffande att just den bibelversen kommit upp, då jag tog ett tumgrepp i Bibeln.
Jag har aldrig tvivlat på att Jesus kommer tillbaka, att Han lever och att Han är på riktigt.
När jag var 16 år tänkte jag vid något tillfälle: ”Tänk om Gud inte finns?” Jag bad då: ”Gud om du finns så måste du visa dig. Tala om för mig var du kommer ifrån.” Direkt efter det fick jag en bild av att världen har en början och ett slut, men att Gud är evig. Och Gud svarade i mitt hjärta: ”Jag har alltid funnits!” Efter den dagen försvann frågan som plötsligt dykt upp i mitt huvud om Guds existens. Jag har aldrig tvivlat sedan dess.
Livet rullar på jag har fått och får bönesvar och Gud är med mig! Min tro betyder allt och hade jag inte haft Gud så hade inte livet fungerat varken ekonomisk med arbete eller i vardagen. Han är min trygghet.
Jag är med i en cellgrupp. Och den är såå viktig för mig. Att be för varandra och att dela tankar och böner. Dela varandras bekymmer och glädje.
Jag önskar att alla människor ska våga prova Jesus!
/Ann-Britt Strandh
Roger Filipsson
Hur blev du en kristen?
Kristen uppväxt som mognade fram inom mig: ”Det där med Jesus – det är på riktigt” och därför blev det naturligt att säga” Ja Tack”, till att vara en kristen och jag bestämde mig alltså att leva ett kristet liv för jag ville det. Under min uppväxt så påverkade det mig naturligtvis att vi i vårt hem alltid bad bordsbönen ”Gode Gud välsigna maten, amen” och avslutade varje måltid med ”Tack gode Gud för maten, amen”. Det födde en tacksamhet över att få ha maten att äta och djupare även en tacksamhet till livet jag får leva. Varje kväll bad vi aftonbönen ”Gud som haver barnen kär” det födde en trygghet och Jesus blev synonym med tryggheten. Att vi varje kväll också bad att Jesus skulle välsigna mamma, pappa, syskon, släktingar i en lång radda med namngivna personer, gav mig vissheten om att Gud hör bön. Aftonbönen avslutades med bönen ”Det går en ängel kring vårt hus, han bär på sju förgyllda ljus, han har en bok uti sin hand, nu somnar jag i Jesu namn”. Jag har senare i livet förstått att bönen är oerhörd viktig i mitt kristna liv och den ger mig en direkt gemenskap med Gud, Jesus och den Helige Anden. Utöver det jag får av bibelläsningen. Varje söndag gick vi till kyrkan. Det var därför hur naturligt som helst att fortsätta gå till kyrkan som tonåring och vuxen, då detta grundlades som en rutin hos mig. Jag hade också förmånen att växa upp på Hönö, en ö i Göteborgs norra skärgård. Jag var mellan 7 och 12 år och säger förmånen att växa upp på Hönö utifrån att vår familj var med i den församlingen som ordnade med årligt återkommande tältmöten en vecka varje sommar. Jag tror att dels min uppväxt, där vi som familj räknade med Jesus både i vardagen och helgdagen samt att min Farfar böjde knä vid sin säng varje kväll och bad för alla sina barnbarns frälsning har gett mig vissheten och det självklara i att även jag vill vara en kristen person. Det har därför alltid varit naturligt för mig att ha Jesus med mig som min följeslagare och vän. Någon exakt frälsningsupplevelse kan jag inte peka på men ett antal mognadssteg har det ändå varit i mitt liv då jag tidvis mer fått se vad Jesus kan göra i mitt liv, saker där Jesus blivit väldigt konkret och det har i min livsvandring med honom fascinerat mig att denne Jesus som vill ha med mig att göra ända in i detaljerna i mitt liv också i min övertygelse av tron har skapat hela världen. Säga vad man vill, men det är ingen liten Gudomlighet jag tror på- det där med Jesus- det är på riktigt! 14 år gammal så träffade jag min fru Kristina. Hon kom från ett kristet hem där man bjöd hem alkoholister och hjälpte dem på fötterna igen. Jag var lärd hemifrån att som kristen dricker man inte alkohol. Tyvärr hade även kristna börjat dricka alkohol och därför stämde inte detta jag lärt mig hemifrån att som kristen inte nyttja alkohol. Min frus familjs engagemang bland de utslagna och deras ställningstagande att som kristen inte nyttja alkohol då det mer blir som en medmänsklig hjälp för den som är utsatt och som vill nyttja drogen blev nu trovärdig även för mig. Min svärfar sa att du vet inte vilka som i ett samanhang har problem med att hålla sig från alkohol, men du kan hjälpa dem genom att själv bestämma dig för att inte nyttja alkoholen. På så sätt hjälper du din medmänniska, oavsett vem det är och i vilket samanhang som helst. Jag tyckte det var fantastiskt fint beskrivet och därför bestämde jag mig att aldrig nyttja droger Nu hade jag logiken om kärleken till min nästa som fokus för varför jag som kristen vill avstå droger. Jag och min fru har därför alltid stått för ett drogfritt liv och det utifrån medmänsklig kärlek som faktiskt också får hjälp på traven av mitt kristna ställningstagande.
Vad betyder Jesus och din tro för dig i ditt vardagsliv?
Allt! Jag skulle inte vilja leva mitt liv utan Jesus, för Jesus ger mig FRID, MOD och GLÄDJE. Alla mina beslut kan jag fatta på grund av den TRYGGHET tron på Jesus ger i umgänget med honom. Förmodligen undrar du om det alltid är så bra med Jesus som det jag hitintills beskrivit?! Då vill jag svara, att om Jesus skall vara grunden för min livsvandring, så måste jag underhålla min tro på honom. Jesus är som en allra bästa vän för mig och bästa vänner håller man kontakten med om umgänget skall vara klockrent. Du som läser vet att allra bästa vännen kan man vara ifrån en tid och när man sedan kommer tillbaka och möter honom/henne är det som om man inte varit från varandra. Precis så fungerar det med Jesus, eftersom han alltid finns nära mig, men aldrig tvingar sig på mig. Därför ser jag det så värdefullt att umgås stadigt med Jesus (misslyckas ändå emellanåt och tänker då att ja…jag är ju bara människa) så jag försöker prata med honom i alla situationer genom att högt be eller tyst be eller att bara ägna honom och situationen en tanke, och det ger mig TRYGGHETEN och VETSKAPEN om att jag har en följeslagare som min allra bästa vän med mig i alla livets skeenden!
Vill du lägga till något?
Har du inte testat Jesus ännu, eller kanske kommit ifrån honom, så bestäm dig för att för första gången eller för trettioförsta gången testa Jesus genom att säga ”JA tack” till den kärlek han vill ge dig. Gör åtminstone ett test till innan du går din egen väg!! Jesus tål att bli ”testad” men du måste vara ärlig i ditt sökande. När ”polletten” ramlat ner och du vill ha Jesus som din följeslagare och vän så berätta det för någon. Det är en go hjälp att berätta för någon annan, då finns det någon mer än du själv som kan be till Jesus om att du får vara trygg i ditt beslut – Ja Tack Jesus! Hur vet man att Jesus ”flyttat in” i ens liv? Det står i Bibeln att när du bekänner att du vill ha med Jesus att göra och vill tro på att han dött och uppstått för din framtid i gemenskap med honom – då är du frälst, då är du en kristen! Med andra ord ett viljebeslut förankrat på förnuft och vetenskap med en portion av beslutsamhet att vilja tro på en Jesus som gav dig möjligheten till ett liv i framtiden, in i evigheten! Ta gärna kontakt med någon kristen du känner eller kom till oss på BUSSEN On road for JESUS eller sök dig till någon församling – kyrka för att samtala och grund ditt beslut på Ja TACK JESUS! Och du, allt kan förlåtas enligt Jesus, allt utom att säga "nej tack" till den kärlek han vill ge dig. Jag önskar att just du hittar tron på Jesus i ditt. Ja TACK JESUS!
// Roger Filipsson.