Nu är vi igång igen!

Efter att ha "legat i malpåse" de senaste två åren till följd av pandemin har vi nu kört igång igen med vår Cafébuss . Vi går ut lite försiktigt 0ch i början blir det en fredagkväll i månaden och en torglördag per månad under våren 2023. Om vädret tillåter. Kanske vi ställer upp ett partytält någon onsdag då, det är torgdag. Det kan du se under sidan "På Gång". 
Senaste lördagen vi var på torget var 11 december.  Det var en lite kylig och snöig dag med julen som tema. Skönt att emellanåt få gå  in i bussen och värma sig.  En hel del besökare hade vi och goda samtal fick vi. Vi hade också glädjen att få be för ett par personer.  En del besökare ville också få "Boken om Hopp/NT" , som är Nya Testamentet ( Sv. FB 2015) tillsammans med personliga berättelser i en pocketupplaga. 
Väl mött på Torget!
/Hans R 

Roger Filipsson

Hur blev du en kristen?

Kristen uppväxt som mognade fram inom mig: ”Det där med Jesus – det är på riktigt” och därför blev det naturligt att säga” Ja Tack”, till att vara en kristen och jag bestämde mig alltså att leva ett kristet liv för jag ville det. Under min uppväxt så påverkade det mig naturligtvis att vi i vårt hem alltid bad bordsbönen ”Gode Gud välsigna maten, amen” och avslutade varje måltid med ”Tack gode Gud för maten, amen”. Det födde en tacksamhet över att få ha maten att äta och djupare även en tacksamhet till livet jag får leva. Varje kväll bad vi aftonbönen ”Gud som haver barnen kär” det födde en trygghet och Jesus blev synonym med tryggheten. Att vi varje kväll också bad att Jesus skulle välsigna mamma, pappa, syskon, släktingar i en lång radda med namngivna personer, gav mig vissheten om att Gud hör bön. Aftonbönen avslutades med bönen ”Det går en ängel kring vårt hus, han bär på sju förgyllda ljus, han har en bok uti sin hand, nu somnar jag i Jesu namn”. Jag har senare i livet förstått att bönen är oerhörd viktig i mitt kristna liv och den ger mig en direkt gemenskap med Gud, Jesus och den Helige Anden. Utöver det jag får av bibelläsningen. Varje söndag gick vi till kyrkan. Det var därför hur naturligt som helst att fortsätta gå till kyrkan som tonåring och vuxen, då detta grundlades som en rutin hos mig. Jag hade också förmånen att växa upp på Hönö, en ö i Göteborgs norra skärgård. Jag var mellan 7 och 12 år och säger förmånen att växa upp på Hönö  utifrån att vår familj var med i den församlingen som ordnade med årligt återkommande tältmöten en vecka varje sommar. Jag tror att dels min uppväxt, där vi som familj räknade med Jesus både i vardagen och helgdagen samt att min Farfar böjde knä vid sin säng varje kväll och bad för alla sina barnbarns frälsning har gett mig vissheten och det självklara i att även jag vill vara en kristen person. Det har därför alltid varit naturligt för mig att ha Jesus med mig som min följeslagare och vän. Någon exakt frälsningsupplevelse kan jag inte peka på men ett antal mognadssteg har det ändå varit i mitt liv då jag tidvis mer fått se vad Jesus kan göra i mitt liv, saker där Jesus blivit väldigt konkret och det har i min livsvandring med honom fascinerat mig att denne Jesus som vill ha med mig att göra ända in i detaljerna i mitt liv också i min övertygelse av tron har skapat hela världen. Säga vad man vill, men det är ingen liten Gudomlighet jag tror på- det där med Jesus- det är på riktigt! 14 år gammal så träffade jag min fru Kristina. Hon kom från ett kristet hem där man bjöd hem alkoholister och hjälpte dem på fötterna igen. Jag var lärd hemifrån att som kristen dricker man inte alkohol. Tyvärr hade även kristna börjat dricka alkohol och därför stämde inte detta jag lärt mig hemifrån att som kristen inte nyttja alkohol. Min frus familjs engagemang bland de utslagna och deras ställningstagande att som kristen inte nyttja alkohol då det mer blir som en medmänsklig hjälp för den som är utsatt och som vill nyttja drogen blev nu trovärdig även för mig. Min svärfar sa att du vet inte vilka som i ett samanhang har problem med att hålla sig från alkohol, men du kan hjälpa dem genom att själv bestämma dig för att inte nyttja alkoholen. På så sätt hjälper du din medmänniska, oavsett vem det är och i vilket samanhang som helst. Jag tyckte det var fantastiskt fint beskrivet och därför bestämde jag mig att aldrig nyttja droger Nu hade jag logiken om kärleken till min nästa som fokus för varför jag som kristen vill avstå droger. Jag och min fru har därför alltid stått för ett drogfritt liv och det utifrån medmänsklig kärlek som faktiskt också får hjälp på traven av mitt kristna ställningstagande. 
 
Vad betyder Jesus och din tro för dig i ditt vardagsliv?

Allt! Jag skulle inte vilja leva mitt liv utan Jesus, för Jesus ger mig FRID, MOD och GLÄDJE. Alla mina beslut kan jag fatta på grund av den TRYGGHET tron på Jesus ger i umgänget med honom. Förmodligen undrar du om det alltid är så bra med Jesus som det jag hitintills beskrivit?! Då vill jag svara, att om Jesus skall vara grunden för min livsvandring, så måste jag underhålla min tro på honom. Jesus är som en allra bästa vän för mig och bästa vänner håller man kontakten med om umgänget skall vara klockrent. Du som läser vet att allra bästa vännen kan man vara ifrån en tid och när man sedan kommer tillbaka och möter honom/henne är det som om man inte varit från varandra. Precis så fungerar det med Jesus, eftersom han alltid finns nära mig, men aldrig tvingar sig på mig. Därför ser jag det så värdefullt att umgås stadigt med Jesus (misslyckas ändå emellanåt och tänker då att ja…jag är ju bara människa) så jag försöker prata med honom i alla situationer genom att högt be eller tyst be eller att bara ägna honom och situationen en tanke, och det ger mig TRYGGHETEN och VETSKAPEN om att jag har en följeslagare som min allra bästa vän med mig i alla livets skeenden!
 
Vill du lägga till något?

Har du inte testat Jesus ännu, eller kanske kommit ifrån honom, så bestäm dig för att för första gången eller för trettioförsta gången testa Jesus genom att säga ”JA tack” till den kärlek han vill ge dig. Gör åtminstone ett test till innan du går din egen väg!! Jesus tål att bli ”testad” men du måste vara ärlig i ditt sökande. När ”polletten” ramlat ner och du vill ha Jesus som din följeslagare och vän så berätta det för någon. Det är en go hjälp att berätta för någon annan, då finns det någon mer än du själv som kan be till Jesus om att du får vara trygg i ditt beslut – Ja Tack Jesus! Hur vet man att Jesus ”flyttat in” i ens liv? Det står i Bibeln att när du bekänner att du vill ha med Jesus att göra och vill tro på att han dött och uppstått för din framtid i gemenskap med honom – då är du frälst, då är du en kristen! Med andra ord ett viljebeslut förankrat på förnuft och vetenskap med en portion av beslutsamhet att vilja tro på en Jesus som gav dig möjligheten till ett liv i framtiden, in i evigheten! Ta gärna kontakt med någon kristen du känner eller kom till oss på CaféBUSSEN On road for JESUS eller sök dig till någon församling – kyrka för att samtala och grund ditt beslut på Ja TACK JESUS! Och du, allt kan förlåtas enligt Jesus, allt utom att säga "nej tack" till den kärlek han vill ge dig. Jag önskar dig nu en  Gott Nytt År och att du hittar tron på Jesus i ditt. Ja TACK JESUS!
 

// Roger Filipsson. 
 

Fredagen den 1 augusti 2019

tog vi vår nya buss i bruk och nu den 8 augusti var det andra gången vi var på torget med den.
Många besökte oss under kvällen. Semesterfirare, nya besökare och flera stamgäster.
Fullt upp för oss personalen. Kvällen går fort när gästerna är många.
Trevliga samtal om vardagliga händelser.
Vi fick också förmånen att be för några.
Som vanligt var det tyvärr någon som fått för mycket innanför västen. Men alla tyckte om vår vackra buss, och njöt av det vackra sommarvädret. Det utlovade regnet höll sig borta. Gud hörde vår bön.

JESUS ÄLSKAR DIG.
 

CaféBussen
gör nu vinteruppehåll men startar igen i början av mars 2019. Och då tror vi att vi kan göra det i vår nya CaféBUSS. Vi kommer i fortsättningen att kalla den för ”On Road For Jesus”.  Precis som namnet på föreningen. Det säger mer vad vi sysslar med. Bussen inköptes i december 2017. Du kan läsa om detta under fliken Arkiv.  Vi har sedan i våras arbetat för att göra om den från en passagerarbuss till ett rullande café/husbil/missionsredskap. Det har tagit sin lilla tid med att riva ut inredningen, beställa byggmaterial planera och annat. Och sommaren tillät inget arbete i bussens 50-60 gradiga värme…
Men så här långt har bygget kommit:
- Vi hade läckage i taket på sina ställen beroende på antenngenomföringar med torra gummibussningar. De är tätade och utbytta.
- De fönster som var otäta är nu tätade med karosserikitt
- Nya baklampor.
- Några mindre karosseriskador är åtgärdade.
- Sittplatserna i passagerarbussen är omändrade till att nu vara små sittgrupper
- Soffan längst bak är ombyggd till en bäddsoffa, som är ett krav för att kunna räkna bussen som husbil.
- Elen är nästan komplett med bl.a. punktbelysning över sittplatserna.
- Ett nytt värmeaggregat är installerat. Som går på elström. Bussens egna värmesystem fungerar bara när motorn är igång.
- Köket är på gång.  Där bygger vi stommarna från grunden med båtmahogny och plywood som också behandlas med båtlack för att stå emot temperaturväxlingar och fukt.
Mycket är gjort men mycket återstår också. Vi tror dock att resultatet ska bli funktionellt och bra.  Vi som jobbar med detta gör det ideellt för vi tror att bussen i framtiden kommer att betyda mycket. Allt material kostar givetvis "en del" och vi är tacksamma för alla bidrag som vi fått in. Och du får givetvis gärna fortsätta stödja detta projekt...! 
Vi vill också passa på att tacka Nybergs Buss AB i Lidköping, för att vi får ha bussen där under ombyggnationen och även utnyttja deras lokaler för en del av våra arbeten.
 
/ Åke Björkqvist
Ombyggnadsansvarig
 

Mitt Vittnesbörd
 
Jag heter Inger Backman en tant på 80 år.
 
Härligt att få vittna om att GUD är trofast! Jag blev frälst när jag var 12 år på ett barnmöte på Frälsningsarmén i Skövde. Växte upp i ett troende hem med 8 syskon och vi gick i söndagsskola på Frälsis, där våra föräldrar hade sitt andliga hem. Blev juniorsoldat och fick också då bära uniform, vilket bestod av svart kjol, svarta strumpor och röd blus. Med stolthet bar jag denna till mötena. På den tiden innehöll juniorsoldatträffarna varje vecka undervisning i Guds Ord och bön på knä och lära sig att vittna om Jesus och vad han betydde för oss och vad han gjorde för oss varje dag. Vi lärde oss att vi kunde använda bibelord och psalmverser och körer som stämde med våra upplevelser. Mitt första vittnesbörd var ”Lita på din Gud, Han är nära. Över alla djup vill Han bära. Fadershanden kraft aldrig sviker. Ljuvliga säkra tro.”
Har fått uppleva att denna vers har hållit hela vägen. Efter undervisning fick jag också uppleva den Helige Andens dop 1975. Det påverkade mig mycket. Fick se Guds Skapelse i nya klara färger och blev fylld av Guds kärlek både till Jesus och till människor. Är så tacksam över att fått vara med och glädjas över Guds verk i Församlingen och Gideoniterna, där vi får ge Guds Ord till människor, samt att få höra hur det förvandlar människoliv. Finner också en stor glädje i att få bedja för saker och ting och få se Guds bönesvar.
Att få leva med Jesus i sitt liv och fått uppleva hur rikt det kan vara, skulle jag önska att alla vågade pröva och se vad Jesus har att ge personligt till var och en.
Du kan be en enkel bön: ”Gud om du finns, ta hand om mig.” Han svarar alltid på denna bön!
Guds vilja är att alla människor skulle bli frälsta och få del av Hans liv och löften.
Guds rika välsignelse önskar jag Dig som läser detta.

/Inger Backman

Bussbygget har startat

Arbetet med att bygga om Paulus från stadsbuss till  CaféBUSS har börjat.  Vi är tacksamma till Biltjänst Lidköping, som hjälpte oss med bogsering från Truvegården in till stan.  Och vi är tacksamma till Nybergs Buss, som låter oss få ha den stående hos dem och även utnyttja deras verkstad när vi så behöver. Vi har haft byggmöten, rivit ut alla säten, skissat på hur vi vill att köket och cafédelen ska se ut. Vi har också gjort vissa inköp av materiel och beställt virke till köket vilket kommer att byggas som lösvirke. Vi kommer allt emellanåt meddela hur arbetet fortskrider.

Jag ställde två frågor till tre personer:
 
Hur blev du en kristen?

Vad betyder Jesus och din tro för dig i ditt vardagsliv, arbetsliv och familj.
 
Linnea Hermansson svarar:
 
"Jag är uppvuxen i ett kristet hem. Jag har växt in i tron. Den har blivit naturlig.
Den betyder trygghet. En säker hamn. Jesus finns med överallt."

............

Robin Hermansson:
"Jag är uppvuxen i ett kristet hem. Jag har växt in i tron. Den har blivit naturlig. Tron har förblivit  kvar.
Tron betyder trygghet. Jag har alltid känt mig trygg. Jag vet inte vad Jesus egentligen betyder för mig för jag vet inte hur det skulle vara utan min tro. Beträffande vardagslivet så kan jag inte berätta om min tro eftersom jag arbetar inom vården och inte kan tala om min tro."

 ............

Sture Liderud:
Jag är uppvuxen i ett kristet hem och har växt in i tron.
Tron för mig  är att jag känner styrka och trygghet.

............

 
Med vänliga hälsningar
Kerstin Kvernes
 

Hej! Jag heter
Britt-Marie Augustsson
och är med i Missionskyrkan i Lidköping. Mina föräldrar var inte kyrkligt aktiva men, som liten gick jag i söndagsskolan i Truvegården i Filsbäck,  ett samhälle strax utanför Lidköping där jag bodde. Goda vänner i Filsbäck tog med mig till Missionskyrkan och när jag blivit lite äldre kom jag med i ”Tonår” och även i ungdomskören. Så småningom blev jag hjälpledare och ibland var jag också söndagsskollärare. Var också med i SMU-scouterna. Man kan väl säga att jag växt in i gudstron på ett harmoniskt sätt. Ingenting dramatiskt eller överdrivet. Sommaren 1977 var det en tältmötesserie på Skogshyddan, Missionskyrkans sommarcafé vid Vänerstranden några kilometer utanför stan. En kväll bestämde jag mig för att bli kristen ”på riktigt” och i bönetältet bad man för mig. Som sagt, ingenting dramatiskt hände men en tid efteråt märkte jag att något faktiskt hade hänt inom mig och 1978 gick jag med i Missionsförsamlingen. Om någon skulle fråga mig om jag som kristen alltid känner det uppåt, måste jag ärligt säga ”Nej!”. Det har många gånger varit nattsvart. Så kan alla människor känna. Jag har då sagt till Gud: ”Var är du? Vad vill du? ” Men var gång jag har kommit ur mörkret har jag upplevt mig stärkt i min tro.  
Jag går ofta till Missionskyrkan. Gudstjänsterna ger mig väldigt mycket. Och gemenskapen med andra i församlingen. Jag är också med i en husgrupp, som träffas en gång i veckan.
Jag känner omsorg om andra och en dröm jag har är att få arbeta med funktionshindrade, men än har inte tillfälle erbjudits. På tisdagskvällarna i Missionskyrkan har vi ”Café Kontakt”, där vi svenskar har tillfälle att träffa och lära känna nyanlända från andra länder. Där trivs jag verkligen och känner att det är ett tillfälle som Gud ger mig för att glädja andra. Och så är det: Viktigt att ta vara på de tillfällen Gud ger och njuta av dem!  

 

Intervju med
Håkan Brattström.
 
Håkan växte upp i ett varmt kristet hem. Föräldrarna var med i en baptistförsamling som tillhörde Örebromissionen. Håkan var med i söndagsskolan och i juniorerna.   När han var i tioårsåldern deltog han och modern på väckelsemöten med en pastor från Örebro. Modern frågade vid några tillfällen om Håkan ville ta emot Jesus och en kväll var han redo och de gick fram för förbön. Under bönen upplevde Håkan att någon rörde vid hans hjärta. Något hände inom honom då han tog emot Jesus. Den 3 juni 1956 döptes Håkan och tron har han haft kvar sedan dess. I livet har det varit både motgång och medgång. Inte ens under den svåra tiden efter att hans fru lämnat honom, har han känt sig ensam, även om han till synes varit ensam. Idag kan de båda umgås som vänner då de möts tillsammans med barnen.  Håkan har alltid känt sig buren av tron på Jesus. Tron betyder mycket även om han inte är den som går fram och talar. Den tar sig snarare uttryck i att göra någonting gott för andra. På tisdagskvällarna t.ex. under "Café Kontakt" i Missionskyrkan, har han fått god kontakt med några invandrarfamiljer. Om den ene uteblir en kväll och vice versa så saknar man varandra. Det är ett sätt att uttrycka sin tro.
  
/Kerstin Kvernes
 

 
Jag är uppvuxen i en kristen familjen. Men jag tog klivet in i det kristna beslutet först vid mitt dop på ett konfirmationsläger på Öland. Sedan dess är jag aktiv i kyrkan där jag bor.
Min tro på Jesus  betyder att han är med mig och skyddar mig när jag är ute på resor och hemma hos familjen.

/Simon Hahl, busschaufför
 

Jag föddes in i Frälsningsarmén,
där mina föräldrar var medlemmar men jag följde inte med av slentrian utan kände att Jesus var med mig.
Då jag var 7 år tog jag emot Jesus under en gudstjänst och vid 15 års ålder blev jag invigd till frälsningssoldat. Jag var med i olika ungdomsgrupper och har varit med och sjungit genom alla år och vistats i den atmosfären. Så småningom utbildade jag mig till frälsningsofficer, vilket motsvarar pastor. Jag tillhör kåren i Lidköping men är  inte längre officer.
Jag ber var dag och jag upplever att Jesus är med mig hela tiden.
 Livet består av både lycka och sorg och jag har flera gånger på ett påtagligt sätt känt att Gud har förberett mig på vad som ska hända. När sorg har drabbat mig så har Han varit ett stöd.
Jag har fått många bönesvar som har hjälpt mig och för mig är det en trygghet att vara frälst och veta att Gud är med mig.

/Berit Gustavsson

Berit är en av dem som ber för CaféBUSSEN och dess arbete och människor runt omkring.
/Rosita

Ann-Britt. Hur kom du till tro på Jesus?  

Det fanns ett kapell hemmavid, som vi gick till ibland. Och jag gick i söndagsskolan som liten. Min kompis blev frälst och hennes mamma frågade mig om inte jag också ville bli frälst. Jag sa ”ja” för jag visste ju lite om Jesus genom söndagsskolan. Jag var då sju år. Jag och min vän Maud dansade på vägen hem med en lyckokänsla och sjöng "vi har blivit frälsta".
När vi kom hem till Mauds mamma så ropade hon: ”Mamma vi har blivit frälsta!”
Jag blev född på nytt.
En märklig sak hände när jag var 15 år. Det var den 14 december 1973 på morgonen. Klockan var ungefär halv nio. Jag låg nyvaken i min säng och hörde min mor stöka i köket på nedervåningen och tänkte att jag skulle gå ner och äta frukost. Men mina ben löd mig inte! Jag kunde inte gå. Jag var förlamad! Då tog jag fram min pocketbibel, Jesusbibeln, och tog ett ”tumgrepp” och fick upp Apostlagärningarna 26:16:  "Men res dig upp på dina ben. Jag har visat mig för dig för att utse dig till att vittna både om det du har sett och det jag skall visa dig". Jag la igen Bibeln och kunde då röra mina ben igen!
Jag gick ner till min mor i köket och berättade om händelsen. Jag förklarade för  henne att jag verkligen inte hade kunnat röra mina ben! Att det inte var någon inbillning!
Mor svarade att det var ett fantastiskt sammanträffande att just den bibelversen kommit upp, då jag tog ett tumgrepp i Bibeln.
Jag har aldrig tvivlat på att Jesus kommer tillbaka, att Han lever och att Han är på riktigt.
 
När jag var 16 år tänkte jag vid något tillfälle: ”Tänk om Gud inte finns?” Jag bad då: ”Gud om du finns så måste du visa dig. Tala om för mig var du kommer ifrån.” Direkt efter det fick jag en bild av att världen har en början och ett slut, men att Gud är evig. Och Gud svarade i mitt hjärta: ”Jag har alltid funnits!” Efter den dagen försvann frågan som plötsligt dykt upp i mitt huvud om Guds existens. Jag har aldrig tvivlat sedan dess.
Livet rullar på jag har fått och får bönesvar och Gud är med mig! Min tro betyder allt och hade jag inte haft Gud så hade inte livet fungerat varken ekonomisk med arbete eller i vardagen. Han är min trygghet.
Jag är med i en cellgrupp. Och den är såå viktig för mig. Att be för varandra och att dela tankar och böner. Dela varandras bekymmer och glädje.
 Jag önskar att alla människor ska våga prova Jesus!
 
/Ann-Britt Strandh

 

Jag var en sökare...
... och kom med i New Age.
Nu förstår jag att detta var helt fel. Jesus fanns i tänket, som en del av "energierna" i New Age. Men jag kände att det fattades något och kämpade med detta i några år.
En gång träffade jag en man, som berättade om Jesus. Jag svarade honom ”ja men Jesus känner jag ju till”.
Han berättade från Bibeln för mig om hur Jesus föddes och vad han gjorde. Jesus följde Guds vilja och Jesus dog för allas synder på ett kors och återuppstod. För att ge oss förlåtelse. 
Jag sa då till mannen att jag nog behövde hålla en biologilektion för honom, för han begrep väl att det måste  till en man och en kvinna för att ett barn skall bli till?
Jungfrufödsel?
Att tro på Jesu födelse och död och hans uppståndelse är kanske inte så lätt. Och jag kunde absulut inte tro på jungfrufödsel.
Jag gick hem och knäppte mina händer och bad till Gud. Jag frågade Gud om detta var sanning?
I den stunden fick jag en andlig upplevelse som inte går att förklara med ord. Jag ville slå frivolter på grund av alla känslor som jag kände. Det finns en sång ”Forgiven” med Per-Erik Hallin. Den sången har ord som kommer i närheten av de känslor och den andliga upplevelse jag fick i min bön till Gud. Gud visade mig att Jesus är sann.
Sedan den dagen har jag trott på Jesus och jag är nu alltid uppkopplad till honom och ber ständigt inom mig. Den personliga tron är viktig för mig och jag är beroende av Guds nåd hela tiden! Jesus måste erfaras!
Därför: Sök Jesus och han kommer att visa sig för dig. Om du längtar efter sanningen så kommer han att visa den för dig.
/Mikael Eriksson
 

Jag växte upp i ett kristet hem.

Mina föräldrar var medlemmar i en frikyrka. Jag gick i söndagsskola och juniorer samt följde med mina föräldrar till möten i kyrkan. När jag blev lite äldre kände jag ingen gemenskap i kyrkan och med de jämnåriga där, så jag slutade nästan helt att gå till kyrkan. Jag trivdes bättre med mina kompisar utanför kyrkan. Vi festade och hade kul, även om vi gjorde ganska mycket dumheter, så tyckte vi att vi hade roligt.
Jag försökte dölja för mina föräldrar så mycket som möjligt vad jag sysslade med, men de förstod nog mer än vad de visade och var lite oroliga. Jag var mycket besviken och arg på kyrkan och trodde inte på deras budskap. Jag såg framemot att flytta hemifrån och sedan skulle jag aldrig mer besöka en kyrka. Möjligtvis när jag blev gammal.
I Tidaholm där jag bodde hade alla kyrkor varje höst en gemensam tältmötesserie, som varade i tre veckor. Även hösten 1970 hade de tältmöten, men denna höst förlängdes det till fem veckor, eftersom det var många som kom till tro. Under de första tre veckorna var jag  inte med på något möte. Men den näst sista helgen frågade min mamma om jag inte kunde följa med till tältet på lördagskvällen. Egentligen ville jag inte, men då jag visste att de var bekymrade över mig, så tänkte jag: ”Okey jag följer med, jag ska ju ändå snart flytta hemifrån och sedan ska jag aldrig mer besöka något möte, så jag kan ju göra mina föräldrar lite glada genom att följa med.” Jag hade också lite dåligt samvete inför dem.
När jag på lördagskvällen var på mötet blev jag väldigt gripen av predikan. Detta satte igång en process och en enorm brottningskamp mellan Gud och mig. Jag ville inte ha med honom att göra, men han ville ha med mig att göra, så på onsdagskvällen följande vecka gav jag upp och sa till Gud ”Jag ger mig”. Men jag satte upp några ”krav”, som skulle uppfyllas om han skulle vinna helt.
1)  Om mamma frågar mig på lördagen om jag vill följa med till tältet, så gör jag det, men initiativet får komma från henne.
2)  Om jag nu hamnar på mötet, så går jag inte in i bönetältet om inte någon frågar mig och samtidigt följer med mig in.
Allt detta hände och jag hamnade i bönetältet efter mötet. Där bad jag Jesus om förlåtelse och att han skulle ta hand om mig. Precis efter denna bön försvann min ångest och jag blev helt tom i mitt inre några sekunder och sedan fylldes jag med en frid och glädje, så jag började gråta.
Efter denna kväll har jag alltid burit med mig tron i mitt inre och känt mig trygg i detta. Att bli kristen innebär inte att man slipper tråkigheter och sorger. Ibland kan man undra ”Var är du, Gud?! ”Varför händer detta?!”. Men mitt i allt detta känner jag ändå en frid och en glädje djupt i mitt innersta.
Jag är så tacksam till min mamma, som hjälpte mig till ett avgörande. Vi pratade sällan om kristen tro, men jag kände att hon bad för mig, även om hon inte nämnde det till mig.
/Carina Rolf
 

Lena Paulsson berättar

Jag är född i en kristen familj. Jag hängde liksom med. Det blev en livsstil.
Min familj var engagerad i Frälsningsarmén.
I tonåren ifrågasatte jag lite om vad som var rätt eller fel. Om vad jag fick och inte fick göra.
Konfirmationen ledde mig till frälsning. Jag insåg att Jesus var vägen. Polletten trillade liksom ner.
Jesus betyder allt i min vardag. Jag har gått igenom både glädje och sorg i livet. Och Jesus har varit min trygghet i allt.
Det är naturligt för mig att gå och småprata med Jesus.
Våga pröva Jesus. Det går att testa vår Herre. Det finns inget att förlora.
 
Lena är med i bön för CaféBUSSARNA och alla människor som arbetar med dem.
/Rosita
 

Vi frågar Ove Jonsson

-Hur blev du en kristen?
När jag var 17 år och kom med på ett ”Nattmöte” en lördagskväll i en kyrka i Sävedalen. Då beslutade jag mig för att följa Jesus och bli frälst.
-Vad betyder Jesus och din tro för dej i ditt vardagsliv?
Det finns mycket jag ångrar som jag har gjort i mitt liv, men en sak jag inte ångrar är att jag blev frälst, när jag var 17 år.
För att man blir en Kristen, betyder det inte att livet går på i 230 km på en motorväg till Himlen. Nej, det har varit många kurvor på vägen och djupa dalar och höjder. Men att mitt i allt få äga en Frid, Glädje och Trygghet är en verklig förmån, som består alla dagar i livet!
Till dig som också funderar på Livet, pröva Jesus och du kommer inte att ångra dig!

Ove Jonsson driver Bussmissionen tillsammans med hustrun Agneta
 

 
Sussi Ljungholm berättar

 Jag är uppvuxen i ett kristet hem.
Mina föräldrar var frälsningssoldater födda på 1880-talet. Jag kommer från Kungshamn. 

Min far var en profet, vittnade och var fiskare. Han vittnade om Jesus på båtarna. Jesus Kristus är en fantastisk Guds Son som gjort så mycket gott. Det är en nåd för var dag att tillhöra Honom.
Trots Leukemi och annat... vad är det? Inget, jag har ju Jesus och är trygg i Honom.
 Jag har bott i  Rockford Illinois USA . Jag och min man var med i Frälsningsarmen där. 

Min mellanson är officer i Illinois. Alla mina barn och barnbarn är aktiva i Frälsningsarmen.
Jag brinner för Jesus och att vittna om Jesus Kristus. Jag har ett radioprogram på 93,8 megahertz några gånger om året.
När jag var 14 år blev jag frälst och sprang hem och jublade och ville ha gitarren som jag va lovad att få när jag blev soldat.
Jag ber regelbundet och går ner på knä och ber för bussarbetet och människor i samhället.
/Sussi Ljungholm
                                                  ----------------------------
Sussi är med och ber för bussarbetet och alla människor som är i med i detta.

/Mvh Rosita

.

Mitt vittnesbörd

 Jag växte upp i ett kristet hem. Mina föräldrar tillhörde Pingstkyrkan på Kållandsö. Att gå i söndagsskolan och delta i gudstjänsterna var under de tidiga barndomsåren naturligt för mig. Vid 11-årsålder började jag tycka att det var lite jobbigt att följa med till kyrkan. Jag hade hört att man själv skulle ta ställning till om man ville tillhöra Jesus och be om att bli frälst. Detta brottades jag med. En kväll då jag valt att inte följa med min familj till kyrkan utan vara ensam hemma, knackade det på min dörr. Det var en moster som ville låna vårt badkar. När hon uträttat sitt ärende kom hon ut till mig i köket och satte sig. Vi pratade en stund om tron och det egna valet att följa Jesus. Till slut ställde hon frågan till mig om jag ville bli frälst . Jag svarade ja och min moster bad för mig. Därefter gick hon hem. Det kändes inte något speciellt resten av kvällen. Däremot när jag vaknade nästa morgon var känslan av glädje och ljus påtaglig. Jag kan fortfarande idag uppleva denna känslan när jag tänker tillbaka på den stunden.
Det hade predikats mycket om dopet i kyrkan och jag upplevde att det var ytterligare ett steg jag ville ta. Efter en tid döptes jag i Pingstkyrkan till sammans med flera andra.
Att ha Jesus med i min vardag upplever jag som en stor trygghet. Allteftersom tiden går blir jag mer och mer tacksam till mina föräldrar som visade mig vägen. Det är en styrka att vid varje valsituation i livet kunna be om hjälp för att ta rätt beslut- att kunna lita på att Gud hjälper. Det är som att ha en god vän för vilken man kan berätta allt . Både det som är jobbigt och det man är tacksam över. När man hamnar i oroliga perioder i sitt liv har man möjlighet att lägga fram allt för honom i bön. Då har jag upplevt att oron släppt och att man får en inre frid och glädje. Som ett personligt exempel kan jag nämna då jag för några år sedan fick en cancerdiagnos och behandlades med cellgifter. Jag fick kraft och styrka att klara av behandlingen utan oro och ängslan. Likaså då jag låg på operationsbordet för att sövas och inte visste hur det skulle gå, kände jag ingen oro. Jag upplevde en vila i att om mitt liv slutade här fick jag komma hem till Gud. Det står i Bibeln att han är med oss varje dag till tidens slut.
Min önskan är att alla skulle kunna få tag på denna tron, som ger så mycket. Det är så enkelt ! Bara att kapitulera inför Jesus och erkänna att jag inte klarar mig själv utan honom.

/Solveig Claesson

Yvonnes vittnesbörd

Jag är uppvuxen i ett kristet hem och fick möjlighet att börja i söndagsskolan i Missionskyrkan innan jag ens fyllt tre år. På så vis fick jag redan som liten höra Bibelns berättelser och det ledde så småningom till att jag själv började läsa i min Bibel. När jag var i femtonårsåldern gick jag till en bönegrupp, som samlades varje lördag. Jag hade en tro på Jesus, men trots detta bar jag ändå på en oro i mitt inre. Oron handlade om ovisshet. Var jag en kristen för att mina föräldrar var det, eller var det självvalt? Jag hade inte med egna ord bejakat min tro eller berättat för andra. Tron var liksom självklar!
Sensommaren 1975 var det tältmöten ute på Skogshyddan, Missionskyrkans sommarcafé strax utanför staden. Det var gudstjänster på kvällarna flera gånger i veckan. I slutet av varje kväll fanns det möjlighet för den som ville, att gå in i ett litet tält i anslutning till det stora, för att samtala och be. En kväll hade jag bestämt mig för att gå in dit. Jag satte mig där på en bänk och undrade; vad skulle nu hända? Genast kom den där känslan av oro och förtvivlan, som jag så väl kände igen. Jag väntade på att någon skulle komma till mig och fråga vad jag ville ha hjälp med, men så blev det inte. Efter en stund märkte jag att människor började gå tillbaka till det stora tältet igen. Jag tänkte: ”Här kan jag inte sitta kvar alldeles själv.” Jag reste mig upp och gick mot tältöppningen. Där stod en av pastorerna som predikade. Han tittade på mig med öm blick och ställde så den viktiga frågan. Han sa: ”Är du en kristen?” Då uttryckte jag min tro med egen vilja, genom att ärligt säga: ”JA!” Att bekänna tron på Jesus med detta korta ord, löste mig från oron och ovissheten var som bortblåst. Det står i Bibeln, i Romarbrevet10:9 "Ty om du med din mun bekänner att Jesus är Herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst." I mitt hjärta hade jag länge trott på Jesus. Nu hade jag också med min mun bekänt.
Hösten 1975 blev jag medlem i Missionskyrkan. Där hade jag redan flera kompisar, i scouterna och i ungdomskören. Tron på Jesus har sedan dess varit det mest betydelsefulla i livet, både i med och motgångar, i arbetet så väl som på fritiden. Det finns tillfällen nästan varje dag, då jag upplever att Jesus hjälper mig. Många gånger är det små saker, som talar oerhört tydligt. Jag får komma till honom med allt. När jag ber lyssnar han. Ja, Jesus känner mig bättre än vad jag själv gör. Han är som en medvandrare, som förstår mig utan att jag behöver förklara. Jesus vet mina avigsidor och mina goda sidor. Han leder mig med varsam hand och tillrättavisar mig när det behövs. Jesus är min förebild. En förebild man ser  upp till och vill likna. Den formningen blir aldrig färdig, den pågår hela livet, tills jag en gång får vara hos honom för evigt. Jesus säger: "Jag är med er alla dagar till tidens slut."

/Yvonne Jureheim
 

Intervju med
Tony Johannesson.
Ordförande i
On Road for Jesus
 
Hur blev du en kristen?

Jag har haft en tro sen barndomen. Men som har varit osäker och oviss större delen av livet. För ca 10 år sen fick jag ett fantastiskt möte med Gud som förändrade hela mitt liv. Jag i ifrågasatte Honom, varför Han talade med pastorer och andra kristna men inte med mig?  Då talade Gud med mig en natt och sa: ”Jag har talat till dig, men du har inte lyssnat. Jag vill att du pratar med och hjälper dem som aldrig kommer till kyrkorna.”
 Där gick startskottet för CaféBUSSEN  och On Road for Jesus.
 
Vad betyder Jeus och din tro för dig i vardagslivet? 

Tron betyder allt för mitt sätt att vara, i familj och i min kallelse på torget. Jag lever ut min tro i mitt vardagsliv. När jag träffar olika personer ramlar samtalet ofta in på tron på Jesus. 
Jag gillar att träffa dem som inte har en tro och samtala om livets frågor med dem.