Hej! Jag heter
Britt-Marie Augustsson
och är med i Missionskyrkan i Lidköping. Mina föräldrar var inte kyrkligt aktiva men, som liten gick jag i söndagsskolan i Truvegården i Filsbäck,  ett samhälle strax utanför Lidköping där jag bodde. Goda vänner i Filsbäck tog med mig till Missionskyrkan och när jag blivit lite äldre kom jag med i ”Tonår” och även i ungdomskören. Så småningom blev jag hjälpledare och ibland var jag också söndagsskollärare. Var också med i SMU-scouterna. Man kan väl säga att jag växt in i gudstron på ett harmoniskt sätt. Ingenting dramatiskt eller överdrivet. Sommaren 1977 var det en tältmötesserie på Skogshyddan, Missionskyrkans sommarcafé vid Vänerstranden några kilometer utanför stan. En kväll bestämde jag mig för att bli kristen ”på riktigt” och i bönetältet bad man för mig. Som sagt, ingenting dramatiskt hände men en tid efteråt märkte jag att något faktiskt hade hänt inom mig och 1978 gick jag med i Missionsförsamlingen. Om någon skulle fråga mig om jag som kristen alltid känner det uppåt, måste jag ärligt säga ”Nej!”. Det har många gånger varit nattsvart. Så kan alla människor känna. Jag har då sagt till Gud: ”Var är du? Vad vill du? ” Men var gång jag har kommit ur mörkret har jag upplevt mig stärkt i min tro.  
Jag går ofta till Missionskyrkan. Gudstjänsterna ger mig väldigt mycket. Och gemenskapen med andra i församlingen. Jag är också med i en husgrupp, som träffas en gång i veckan.
Jag känner omsorg om andra och en dröm jag har är att få arbeta med funktionshindrade, men än har inte tillfälle erbjudits. På tisdagskvällarna i Missionskyrkan har vi ”Café Kontakt”, där vi svenskar har tillfälle att träffa och lära känna nyanlända från andra länder. Där trivs jag verkligen och känner att det är ett tillfälle som Gud ger mig för att glädja andra. Och så är det: Viktigt att ta vara på de tillfällen Gud ger och njuta av dem!  


 

Håkan Brattström Håkan Brattström



Intervju med
Håkan Brattström.

 
Håkan växte upp i ett varmt kristet hem. Föräldrarna var med i en baptistförsamling som tillhörde Örebromissionen. Håkan var med i söndagsskolan och i juniorerna.   När han var i tioårsåldern deltog han och modern på väckelsemöten med en pastor från Örebro. Modern frågade vid några tillfällen om Håkan ville ta emot Jesus och en kväll var han redo och de gick fram för förbön. Under bönen upplevde Håkan att någon rörde vid hans hjärta. Något hände inom honom då han tog emot Jesus. Den 3 juni 1956 döptes Håkan och tron har han haft kvar sedan dess. I livet har det varit både motgång och medgång. Inte ens under den svåra tiden efter att hans fru lämnat honom, har han känt sig ensam, även om han till synes varit ensam. Idag kan de båda umgås som vänner då de möts tillsammans med barnen.  Håkan har alltid känt sig buren av tron på Jesus. Tron betyder mycket även om han inte är den som går fram och talar. Den tar sig snarare uttryck i att göra någonting gott för andra. På tisdagskvällarna t.ex. under "Café Kontakt" i Missionskyrkan, har han fått god kontakt med några invandrarfamiljer. Om den ene uteblir en kväll och vice versa så saknar man varandra. Det är ett sätt att uttrycka sin tro.
  
/Kerstin Kvernes

 

 
Jag är uppvuxen i en kristen familjen. Men jag tog klivet in i det kristna beslutet först vid mitt dop på ett konfirmationsläger på Öland. Sedan dess är jag aktiv i kyrkan där jag bor.
Min tro på Jesus  betyder att han är med mig och skyddar mig när jag är ute på resor och hemma hos familjen.

/Simon Hahl, busschaufför

 

I arkivet


Jag föddes in i Frälsningsarmén,
där mina föräldrar var medlemmar men jag följde inte med av slentrian utan kände att Jesus var med mig.
Då jag var 7 år tog jag emot Jesus under en gudstjänst och vid 15 års ålder blev jag invigd till frälsningssoldat. Jag var med i olika ungdomsgrupper och har varit med och sjungit genom alla år och vistats i den atmosfären. Så småningom utbildade jag mig till frälsningsofficer, vilket motsvarar pastor. Jag tillhör kåren i Lidköping men är  inte längre officer.
Jag ber var dag och jag upplever att Jesus är med mig hela tiden.
 Livet består av både lycka och sorg och jag har flera gånger på ett påtagligt sätt känt att Gud har förberett mig på vad som ska hända. När sorg har drabbat mig så har Han varit ett stöd.
Jag har fått många bönesvar som har hjälpt mig och för mig är det en trygghet att vara frälst och veta att Gud är med mig.

/Berit Gustavsson

Berit är en av dem som ber för CaféBUSSEN och dess arbete och människor runt omkring.
/Rosita

Ann-Britt. Hur kom du till tro på Jesus?  

Det fanns ett kapell hemmavid, som vi gick till ibland. Och jag gick i söndagsskolan som liten. Min kompis blev frälst och hennes mamma frågade mig om inte jag också ville bli frälst. Jag sa ”ja” för jag visste ju lite om Jesus genom söndagsskolan. Jag var då sju år. Jag och min vän Maud dansade på vägen hem med en lyckokänsla och sjöng "vi har blivit frälsta".
När vi kom hem till Mauds mamma så ropade hon: ”Mamma vi har blivit frälsta!”
Jag blev född på nytt.
En märklig sak hände när jag var 15 år. Det var den 14 december 1973 på morgonen. Klockan var ungefär halv nio. Jag låg nyvaken i min säng och hörde min mor stöka i köket på nedervåningen och tänkte att jag skulle gå ner och äta frukost. Men mina ben löd mig inte! Jag kunde inte gå. Jag var förlamad! Då tog jag fram min pocketbibel, Jesusbibeln, och tog ett ”tumgrepp” och fick upp Apostlagärningarna 26:16:  "Men res dig upp på dina ben. Jag har visat mig för dig för att utse dig till att vittna både om det du har sett och det jag skall visa dig". Jag la igen Bibeln och kunde då röra mina ben igen!
Jag gick ner till min mor i köket och berättade om händelsen. Jag förklarade för  henne att jag verkligen inte hade kunnat röra mina ben! Att det inte var någon inbillning!
Mor svarade att det var ett fantastiskt sammanträffande att just den bibelversen kommit upp, då jag tog ett tumgrepp i Bibeln.
Jag har aldrig tvivlat på att Jesus kommer tillbaka, att Han lever och att Han är på riktigt.
 
När jag var 16 år tänkte jag vid något tillfälle: ”Tänk om Gud inte finns?” Jag bad då: ”Gud om du finns så måste du visa dig. Tala om för mig var du kommer ifrån.” Direkt efter det fick jag en bild av att världen har en början och ett slut, men att Gud är evig. Och Gud svarade i mitt hjärta: ”Jag har alltid funnits!” Efter den dagen försvann frågan som plötsligt dykt upp i mitt huvud om Guds existens. Jag har aldrig tvivlat sedan dess.
Livet rullar på jag har fått och får bönesvar och Gud är med mig! Min tro betyder allt och hade jag inte haft Gud så hade inte livet fungerat varken ekonomisk med arbete eller i vardagen. Han är min trygghet.
Jag är med i en cellgrupp. Och den är såå viktig för mig. Att be för varandra och att dela tankar och böner. Dela varandras bekymmer och glädje.
 Jag önskar att alla människor ska våga prova Jesus!
 
/Ann-Britt Strandh


 



Jag var en sökare...
... och kom med i New Age.
Nu förstår jag att detta var helt fel. Jesus fanns i tänket, som en del av "energierna" i New Age. Men jag kände att det fattades något och kämpade med detta i några år.
En gång träffade jag en man, som berättade om Jesus. Jag svarade honom ”ja men Jesus känner jag ju till”.
Han berättade från Bibeln för mig om hur Jesus föddes och vad han gjorde. Jesus följde Guds vilja och Jesus dog för allas synder på ett kors och återuppstod. För att ge oss förlåtelse. 
Jag sa då till mannen att jag nog behövde hålla en biologilektion för honom, för han begrep väl att det måste  till en man och en kvinna för att ett barn skall bli till?
Jungfrufödsel?
Att tro på Jesu födelse och död och hans uppståndelse är kanske inte så lätt. Och jag kunde absulut inte tro på jungfrufödsel.
Jag gick hem och knäppte mina händer och bad till Gud. Jag frågade Gud om detta var sanning?
I den stunden fick jag en andlig upplevelse som inte går att förklara med ord. Jag ville slå frivolter på grund av alla känslor som jag kände. Det finns en sång ”Forgiven” med Per-Erik Hallin. Den sången har ord som kommer i närheten av de känslor och den andliga upplevelse jag fick i min bön till Gud. Gud visade mig att Jesus är sann.
Sedan den dagen har jag trott på Jesus och jag är nu alltid uppkopplad till honom och ber ständigt inom mig. Den personliga tron är viktig för mig och jag är beroende av Guds nåd hela tiden! Jesus måste erfaras!
Därför: Sök Jesus och han kommer att visa sig för dig. Om du längtar efter sanningen så kommer han att visa den för dig.
/Mikael Eriksson

 

Jag växte upp i ett kristet hem.

Mina föräldrar var medlemmar i en frikyrka. Jag gick i söndagsskola och juniorer samt följde med mina föräldrar till möten i kyrkan. När jag blev lite äldre kände jag ingen gemenskap i kyrkan och med de jämnåriga där, så jag slutade nästan helt att gå till kyrkan. Jag trivdes bättre med mina kompisar utanför kyrkan. Vi festade och hade kul, även om vi gjorde ganska mycket dumheter, så tyckte vi att vi hade roligt.
Jag försökte dölja för mina föräldrar så mycket som möjligt vad jag sysslade med, men de förstod nog mer än vad de visade och var lite oroliga. Jag var mycket besviken och arg på kyrkan och trodde inte på deras budskap. Jag såg framemot att flytta hemifrån och sedan skulle jag aldrig mer besöka en kyrka. Möjligtvis när jag blev gammal.
I Tidaholm där jag bodde hade alla kyrkor varje höst en gemensam tältmötesserie, som varade i tre veckor. Även hösten 1970 hade de tältmöten, men denna höst förlängdes det till fem veckor, eftersom det var många som kom till tro. Under de första tre veckorna var jag  inte med på något möte. Men den näst sista helgen frågade min mamma om jag inte kunde följa med till tältet på lördagskvällen. Egentligen ville jag inte, men då jag visste att de var bekymrade över mig, så tänkte jag: ”Okey jag följer med, jag ska ju ändå snart flytta hemifrån och sedan ska jag aldrig mer besöka något möte, så jag kan ju göra mina föräldrar lite glada genom att följa med.” Jag hade också lite dåligt samvete inför dem.
När jag på lördagskvällen var på mötet blev jag väldigt gripen av predikan. Detta satte igång en process och en enorm brottningskamp mellan Gud och mig. Jag ville inte ha med honom att göra, men han ville ha med mig att göra, så på onsdagskvällen följande vecka gav jag upp och sa till Gud ”Jag ger mig”. Men jag satte upp några ”krav”, som skulle uppfyllas om han skulle vinna helt.
1)  Om mamma frågar mig på lördagen om jag vill följa med till tältet, så gör jag det, men initiativet får komma från henne.
2)  Om jag nu hamnar på mötet, så går jag inte in i bönetältet om inte någon frågar mig och samtidigt följer med mig in.
Allt detta hände och jag hamnade i bönetältet efter mötet. Där bad jag Jesus om förlåtelse och att han skulle ta hand om mig. Precis efter denna bön försvann min ångest och jag blev helt tom i mitt inre några sekunder och sedan fylldes jag med en frid och glädje, så jag började gråta.
Efter denna kväll har jag alltid burit med mig tron i mitt inre och känt mig trygg i detta. Att bli kristen innebär inte att man slipper tråkigheter och sorger. Ibland kan man undra ”Var är du, Gud?! ”Varför händer detta?!”. Men mitt i allt detta känner jag ändå en frid och en glädje djupt i mitt innersta.
Jag är så tacksam till min mamma, som hjälpte mig till ett avgörande. Vi pratade sällan om kristen tro, men jag kände att hon bad för mig, även om hon inte nämnde det till mig.
/Carina Rolf

 

Lena Paulsson berättar

Jag är född i en kristen familj. Jag hängde liksom med. Det blev en livsstil.
Min familj var engagerad i Frälsningsarmén.
I tonåren ifrågasatte jag lite om vad som var rätt eller fel. Om vad jag fick och inte fick göra.
Konfirmationen ledde mig till frälsning. Jag insåg att Jesus var vägen. Polletten trillade liksom ner.
Jesus betyder allt i min vardag. Jag har gått igenom både glädje och sorg i livet. Och Jesus har varit min trygghet i allt.
Det är naturligt för mig att gå och småprata med Jesus.
Våga pröva Jesus. Det går att testa vår Herre. Det finns inget att förlora.
 
Lena är med i bön för CaféBUSSARNA och alla människor som arbetar med dem.
/Rosita

 


Vi frågar Ove Jonsson

-Hur blev du en kristen?
När jag var 17 år och kom med på ett ”Nattmöte” en lördagskväll i en kyrka i Sävedalen. Då beslutade jag mig för att följa Jesus och bli frälst.
-Vad betyder Jesus och din tro för dej i ditt vardagsliv?
Det finns mycket jag ångrar som jag har gjort i mitt liv, men en sak jag inte ångrar är att jag blev frälst, när jag var 17 år.
För att man blir en Kristen, betyder det inte att livet går på i 230 km på en motorväg till Himlen. Nej, det har varit många kurvor på vägen och djupa dalar och höjder. Men att mitt i allt få äga en Frid, Glädje och Trygghet är en verklig förmån, som består alla dagar i livet!
Till dig som också funderar på Livet, pröva Jesus och du kommer inte att ångra dig!


Ove Jonsson driver Bussmissionen tillsammans med hustrun Agneta
 

 
Sussi Ljungholm berättar


 Jag är uppvuxen i ett kristet hem.
Mina föräldrar var frälsningssoldater födda på 1880-talet. Jag kommer från Kungshamn. 

Min far var en profet, vittnade och var fiskare. Han vittnade om Jesus på båtarna. Jesus Kristus är en fantastisk Guds Son som gjort så mycket gott. Det är en nåd för var dag att tillhöra Honom.
Trots Leukemi och annat... vad är det? Inget, jag har ju Jesus och är trygg i Honom.
 Jag har bott i  Rockford Illinois USA . Jag och min man var med i Frälsningsarmen där. 

Min mellanson är officer i Illinois. Alla mina barn och barnbarn är aktiva i Frälsningsarmen.
Jag brinner för Jesus och att vittna om Jesus Kristus. Jag har ett radioprogram på 93,8 megahertz några gånger om året.
När jag var 14 år blev jag frälst och sprang hem och jublade och ville ha gitarren som jag va lovad att få när jag blev soldat.
Jag ber regelbundet och går ner på knä och ber för bussarbetet och människor i samhället.
/Sussi Ljungholm
                                                  ----------------------------
Sussi är med och ber för bussarbetet och alla människor som är i med i detta.

/Mvh Rosita


.

Mitt vittnesbörd

 Jag växte upp i ett kristet hem. Mina föräldrar tillhörde Pingstkyrkan på Kållandsö. Att gå i söndagsskolan och delta i gudstjänsterna var under de tidiga barndomsåren naturligt för mig. Vid 11-årsålder började jag tycka att det var lite jobbigt att följa med till kyrkan. Jag hade hört att man själv skulle ta ställning till om man ville tillhöra Jesus och be om att bli frälst. Detta brottades jag med. En kväll då jag valt att inte följa med min familj till kyrkan utan vara ensam hemma, knackade det på min dörr. Det var en moster som ville låna vårt badkar. När hon uträttat sitt ärende kom hon ut till mig i köket och satte sig. Vi pratade en stund om tron och det egna valet att följa Jesus. Till slut ställde hon frågan till mig om jag ville bli frälst . Jag svarade ja och min moster bad för mig. Därefter gick hon hem. Det kändes inte något speciellt resten av kvällen. Däremot när jag vaknade nästa morgon var känslan av glädje och ljus påtaglig. Jag kan fortfarande idag uppleva denna känslan när jag tänker tillbaka på den stunden.
Det hade predikats mycket om dopet i kyrkan och jag upplevde att det var ytterligare ett steg jag ville ta. Efter en tid döptes jag i Pingstkyrkan till sammans med flera andra.
Att ha Jesus med i min vardag upplever jag som en stor trygghet. Allteftersom tiden går blir jag mer och mer tacksam till mina föräldrar som visade mig vägen. Det är en styrka att vid varje valsituation i livet kunna be om hjälp för att ta rätt beslut- att kunna lita på att Gud hjälper. Det är som att ha en god vän för vilken man kan berätta allt . Både det som är jobbigt och det man är tacksam över. När man hamnar i oroliga perioder i sitt liv har man möjlighet att lägga fram allt för honom i bön. Då har jag upplevt att oron släppt och att man får en inre frid och glädje. Som ett personligt exempel kan jag nämna då jag för några år sedan fick en cancerdiagnos och behandlades med cellgifter. Jag fick kraft och styrka att klara av behandlingen utan oro och ängslan. Likaså då jag låg på operationsbordet för att sövas och inte visste hur det skulle gå, kände jag ingen oro. Jag upplevde en vila i att om mitt liv slutade här fick jag komma hem till Gud. Det står i Bibeln att han är med oss varje dag till tidens slut.
Min önskan är att alla skulle kunna få tag på denna tron, som ger så mycket. Det är så enkelt ! Bara att kapitulera inför Jesus och erkänna att jag inte klarar mig själv utan honom.

/Solveig Claesson

Roger Filipsson

Hur blev du en kristen?

Kristen uppväxt som mognade fram inom mig: ”Det där med Jesus – det är på riktigt” och därför blev det naturligt att säga” Ja Tack”, till att vara en kristen och jag bestämde mig alltså att leva ett kristet liv för jag ville det. Under min uppväxt så påverkade det mig naturligtvis att vi i vårt hem alltid bad bordsbönen ”Gode Gud välsigna maten, amen” och avslutade varje måltid med ”Tack gode Gud för maten, amen”. Det födde en tacksamhet över att få ha maten att äta och djupare även en tacksamhet till livet jag får leva. Varje kväll bad vi aftonbönen ”Gud som haver barnen kär” det födde en trygghet och Jesus blev synonym med tryggheten. Att vi varje kväll också bad att Jesus skulle välsigna mamma, pappa, syskon, släktingar i en lång radda med namngivna personer, gav mig vissheten om att Gud hör bön. Aftonbönen avslutades med bönen ”Det går en ängel kring vårt hus, han bär på sju förgyllda ljus, han har en bok uti sin hand, nu somnar jag i Jesu namn”. Jag har senare i livet förstått att bönen är oerhörd viktig i mitt kristna liv och den ger mig en direkt gemenskap med Gud, Jesus och den Helige Anden. Utöver det jag får av bibelläsningen. Varje söndag gick vi till kyrkan. Det var därför hur naturligt som helst att fortsätta gå till kyrkan som tonåring och vuxen, då detta grundlades som en rutin hos mig. Jag hade också förmånen att växa upp på Hönö, en ö i Göteborgs norra skärgård. Jag var mellan 7 och 12 år och säger förmånen att växa upp på Hönö  utifrån att vår familj var med i den församlingen som ordnade med årligt återkommande tältmöten en vecka varje sommar. Jag tror att dels min uppväxt, där vi som familj räknade med Jesus både i vardagen och helgdagen samt att min Farfar böjde knä vid sin säng varje kväll och bad för alla sina barnbarns frälsning har gett mig vissheten och det självklara i att även jag vill vara en kristen person. Det har därför alltid varit naturligt för mig att ha Jesus med mig som min följeslagare och vän. Någon exakt frälsningsupplevelse kan jag inte peka på men ett antal mognadssteg har det ändå varit i mitt liv då jag tidvis mer fått se vad Jesus kan göra i mitt liv, saker där Jesus blivit väldigt konkret och det har i min livsvandring med honom fascinerat mig att denne Jesus som vill ha med mig att göra ända in i detaljerna i mitt liv också i min övertygelse av tron har skapat hela världen. Säga vad man vill, men det är ingen liten Gudomlighet jag tror på- det där med Jesus- det är på riktigt! 14 år gammal så träffade jag min fru Kristina. Hon kom från ett kristet hem där man bjöd hem alkoholister och hjälpte dem på fötterna igen. Jag var lärd hemifrån att som kristen dricker man inte alkohol. Tyvärr hade även kristna börjat dricka alkohol och därför stämde inte detta jag lärt mig hemifrån att som kristen inte nyttja alkohol. Min frus familjs engagemang bland de utslagna och deras ställningstagande att som kristen inte nyttja alkohol då det mer blir som en medmänsklig hjälp för den som är utsatt och som vill nyttja drogen blev nu trovärdig även för mig. Min svärfar sa att du vet inte vilka som i ett samanhang har problem med att hålla sig från alkohol, men du kan hjälpa dem genom att själv bestämma dig för att inte nyttja alkoholen. På så sätt hjälper du din medmänniska, oavsett vem det är och i vilket samanhang som helst. Jag tyckte det var fantastiskt fint beskrivet och därför bestämde jag mig att aldrig nyttja droger Nu hade jag logiken om kärleken till min nästa som fokus för varför jag som kristen vill avstå droger. Jag och min fru har därför alltid stått för ett drogfritt liv och det utifrån medmänsklig kärlek som faktiskt också får hjälp på traven av mitt kristna ställningstagande. 
 
Vad betyder Jesus och din tro för dig i ditt vardagsliv?

Allt! Jag skulle inte vilja leva mitt liv utan Jesus, för Jesus ger mig FRID, MOD och GLÄDJE. Alla mina beslut kan jag fatta på grund av den TRYGGHET tron på Jesus ger i umgänget med honom. Förmodligen undrar du om det alltid är så bra med Jesus som det jag hitintills beskrivit?! Då vill jag svara, att om Jesus skall vara grunden för min livsvandring, så måste jag underhålla min tro på honom. Jesus är som en allra bästa vän för mig och bästa vänner håller man kontakten med om umgänget skall vara klockrent. Du som läser vet att allra bästa vännen kan man vara ifrån en tid och när man sedan kommer tillbaka och möter honom/henne är det som om man inte varit från varandra. Precis så fungerar det med Jesus, eftersom han alltid finns nära mig, men aldrig tvingar sig på mig. Därför ser jag det så värdefullt att umgås stadigt med Jesus (misslyckas ändå emellanåt och tänker då att ja…jag är ju bara människa) så jag försöker prata med honom i alla situationer genom att högt be eller tyst be eller att bara ägna honom och situationen en tanke, och det ger mig TRYGGHETEN och VETSKAPEN om att jag har en följeslagare som min allra bästa vän med mig i alla livets skeenden!
 
Vill du lägga till något?

Har du inte testat Jesus ännu, eller kanske kommit ifrån honom, så bestäm dig för att för första gången eller för trettioförsta gången testa Jesus genom att säga ”JA tack” till den kärlek han vill ge dig. Gör åtminstone ett test till innan du går din egen väg!! Jesus tål att bli ”testad” men du måste vara ärlig i ditt sökande. När ”polletten” ramlat ner och du vill ha Jesus som din följeslagare och vän så berätta det för någon. Det är en go hjälp att berätta för någon annan, då finns det någon mer än du själv som kan be till Jesus om att du får vara trygg i ditt beslut – Ja Tack Jesus! Hur vet man att Jesus ”flyttat in” i ens liv? Det står i Bibeln att när du bekänner att du vill ha med Jesus att göra och vill tro på att han dött och uppstått för din framtid i gemenskap med honom – då är du frälst, då är du en kristen! Med andra ord ett viljebeslut förankrat på förnuft och vetenskap med en portion av beslutsamhet att vilja tro på en Jesus som gav dig möjligheten till ett liv i framtiden, in i evigheten! Ta gärna kontakt med någon kristen du känner eller kom till oss på CaféBUSSEN On road for JESUS eller sök dig till någon församling – kyrka för att samtala och grund ditt beslut på Ja TACK JESUS! Och du, allt kan förlåtas enligt Jesus, allt utom att säga "nej tack" till den kärlek han vill ge dig. Jag önskar dig nu en  Gott Nytt År och att du hittar tron på Jesus i ditt. Ja TACK JESUS!
 

// Roger Filipsson (52 år).

 

Yvonnes vittnesbörd

Jag är uppvuxen i ett kristet hem och fick möjlighet att börja i söndagsskolan i Missionskyrkan innan jag ens fyllt tre år. På så vis fick jag redan som liten höra Bibelns berättelser och det ledde så småningom till att jag själv började läsa i min Bibel. När jag var i femtonårsåldern gick jag till en bönegrupp, som samlades varje lördag. Jag hade en tro på Jesus, men trots detta bar jag ändå på en oro i mitt inre. Oron handlade om ovisshet. Var jag en kristen för att mina föräldrar var det, eller var det självvalt? Jag hade inte med egna ord bejakat min tro eller berättat för andra. Tron var liksom självklar!
Sensommaren 1975 var det tältmöten ute på Skogshyddan, Missionskyrkans sommarcafé strax utanför staden. Det var gudstjänster på kvällarna flera gånger i veckan. I slutet av varje kväll fanns det möjlighet för den som ville, att gå in i ett litet tält i anslutning till det stora, för att samtala och be. En kväll hade jag bestämt mig för att gå in dit. Jag satte mig där på en bänk och undrade; vad skulle nu hända? Genast kom den där känslan av oro och förtvivlan, som jag så väl kände igen. Jag väntade på att någon skulle komma till mig och fråga vad jag ville ha hjälp med, men så blev det inte. Efter en stund märkte jag att människor började gå tillbaka till det stora tältet igen. Jag tänkte: ”Här kan jag inte sitta kvar alldeles själv.” Jag reste mig upp och gick mot tältöppningen. Där stod en av pastorerna som predikade. Han tittade på mig med öm blick och ställde så den viktiga frågan. Han sa: ”Är du en kristen?” Då uttryckte jag min tro med egen vilja, genom att ärligt säga: ”JA!” Att bekänna tron på Jesus med detta korta ord, löste mig från oron och ovissheten var som bortblåst. Det står i Bibeln, i Romarbrevet10:9 "Ty om du med din mun bekänner att Jesus är Herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst." I mitt hjärta hade jag länge trott på Jesus. Nu hade jag också med min mun bekänt.
Hösten 1975 blev jag medlem i Missionskyrkan. Där hade jag redan flera kompisar, i scouterna och i ungdomskören. Tron på Jesus har sedan dess varit det mest betydelsefulla i livet, både i med och motgångar, i arbetet så väl som på fritiden. Det finns tillfällen nästan varje dag, då jag upplever att Jesus hjälper mig. Många gånger är det små saker, som talar oerhört tydligt. Jag får komma till honom med allt. När jag ber lyssnar han. Ja, Jesus känner mig bättre än vad jag själv gör. Han är som en medvandrare, som förstår mig utan att jag behöver förklara. Jesus vet mina avigsidor och mina goda sidor. Han leder mig med varsam hand och tillrättavisar mig när det behövs. Jesus är min förebild. En förebild man ser  upp till och vill likna. Den formningen blir aldrig färdig, den pågår hela livet, tills jag en gång får vara hos honom för evigt. Jesus säger: "Jag är med er alla dagar till tidens slut."

/Yvonne Jureheim

 





Intervju med
Anita Jason


Växte du upp i en kristen familj? 
Ja, min familj var kristna. Ungefär som folk i allmänhet. Det var en varm och go familj. Vi var med i Svenska Kyrkan. Mamma var med och startade Palmens syförening. (Tror att det var upprinnelsen till Sigfridskyrkan). De byggde Sigfridskyrkan nära där vi bodde samtidigt med att vår familj byggde vårt hus där. Mamma var mycket aktiv i Sigfridskyrkan och var också med på RIA på torsdagskvällarna.
Hur och när blev du frälst? 
För ca 20 år sedan beslöt jag mig för att ta emot Jesus efter mycket tänkande och sökande.
 Vad betyder Jesus för dig och din tro i ditt liv?
Idag betyder Jesus allt. Speciellt nu under min sjukdomstid så är Jesus med hela tiden och det är tryggt.
Känns det viktigt att dela med dig av din tro?
Ja, det gör det.

Text Kerstin Kvernes

Intervju med
Tony Johannesson
.
Ordförande i
On Road for Jesus
 
Hur blev du en kristen?

Jag har haft en tro sen barndomen. Men som har varit osäker och oviss större delen av livet. För ca 10 år sen fick jag ett fantastiskt möte med Gud som förändrade hela mitt liv. Jag i ifrågasatte Honom, varför Han talade med pastorer och andra kristna men inte med mig?  Då talade Gud med mig en natt och sa: ”Jag har talat till dig, men du har inte lyssnat. Jag vill att du pratar med och hjälper dem som aldrig kommer till kyrkorna.”
 Där gick startskottet för CaféBUSSEN  och On Road for Jesus.
 
Vad betyder Jeus och din tro för dig i vardagslivet? 

Tron betyder allt för mitt sätt att vara, i familj och i min kallelse på torget. Jag lever ut min tro i mitt vardagsliv. När jag träffar olika personer ramlar samtalet ofta in på tron på Jesus. 
Jag gillar att träffa dem som inte har en tro och samtala om livets frågor med dem. 

 

Intervju med Rosita Persson
 
Jag har under hela mitt liv haft en tro på Jesus Kristus. Har alltid liksom vetat och känt att han varit och är med mig. Jag är uppvuxen med föräldrar som tror på Gud. 2009 blev jag frälst och även döpt i G;a Hjälmseryd i Småland på en möteskampanj jag var på. Det var en underbar upplevelse, verkligen en känsla av att bli "pånyttfödd".
Jag är en människa som brinner för att andra människor ska må bra och ha det bra och är tillsammans med min ”lille gubbe” Hampus ansvarig för CafeBUSSEN  i Skara vilket är helt fantastiskt!
Jag ser det som en sååå stor nåd från Gud att ha möjlighet att ute på gator och torg och få möta människor mitt i livet och få tala om vem Jesus är. Om jag också bara sår ett litet frö så är jag så tacksam för det.
Att få servera en kopp kaffe och en bulle till en främmad människa som kanske har frågor om vårt vackra kors som står och lyser utanför bussen, eller vill berätta om veckan som varit eller bara sitta ner och vila lite grann är en gåva från Gud. Att bara lilla jag får finnas till för andra människor. 
 För mig är min tro på Jesus stöttan i mitt liv. Jag samtalar med Jesus i min vardag, ställer frågor, ber honom visa mig vägen och om rätt tankar och val. Inte alltid får jag ett direkt svar, men jag har en trygghet som vilar över mig. Jag har gått igenom svår sjukdom då jag verkligen var på botten på alla vis och då läkare inte kunde garantera mitt liv och jag själv inte hade något svar till mina barn om hur allt skulle gå... Men mitt i allt detta hade jag ändå en trygghetskänsla på något vis. Idag tackar jag Jesus för var dag och jag tackar Jesus för att han håller tillbaka tumörer och håller mitt liv i sin hand. Jag tackar Jesus för människor han ställer i min väg och för att jag får finnas till för den som behöver min hand.
Jag sjunger och spelar gitarr. Ibland på möten och på somrarna när vi är ute på tältkampanjer  har vi även haft torgmöten och jag älskar verkligen att dela med mig av Jesu ord via sång. Det finns en sång som jag älskar: ”Du omsluter mig på alla sidor och du håller mig i din han, du omsluter mig på alla sidor och du håller mig i din hand”. Precis så är det. Tack Jesus!
Min önskan är, att alla människor ska få veta vem Jesus är och att de ska få uppleva den kärlek och omsorg han ger varje människa. Och jag vill att varje människa ska veta hur älskad och värdefull han/hon är!

Jesus är vägen sanningen och livet!
/Rosita



Intervju med
Bosse Bergenwall

 
Jag föddes i Åbo, Finland 1947. Efter första klass i svensktalande skola flyttade vi till Sverige. Vi bodde en kort tid på Lidingö, men sedan blev det Märsta, som ligger mellan Uppsala och Stockholm. Min barndom var trygg och harmonisk. Jag hade sex syskon (fem systrar och en bror). 
Gick tidigt i söndagsskolan och på möten och en dag fick jag frågan: ”Vill du bli frälst!” Jag svarade ”Ja” och minns att jag ”svävade” över marken, när jag gick hem. Jag har alltid haft som vana att gå på möten och lyssnat med intresse på oftast ganska långa predikningar. Min gitarr har följt mig genom livet och gett mig mycket glädje både för min egen del och, som jag hoppas även för andra. 
Jag tog studenten i Uppsala 1966, bildade tidigt familj och under tiden utbildade jag mig bl.a. till byggnadsingenjör och senare även till brandingenjör. Vi flyttade ofta. Har bott i Uppsala, Sala, Västerås, Märsta, Knivsta och nu bor jag Vinninga, någon mil utanför Lidköping, med min fru Sonja och med min stora utökade familj på nära håll. Fyra av våra nio barn bor i Lidköping, de övriga bor i Uppsala, Västerås och Göteborg. 
Livet har dock inte alltid varit så lätt. Efter att ha varit gift i ca åtta år med min första fru LilleMor, kom hennes barndoms ångest ikapp henne. Efter ett antal självmordsförsök (tabletter) och sjukhusvistelser dog hon till slut. Innan dess hamnade jag i ”vägsände”. Jag pluggade i Stockholm just då med dyra respengar (Sala t.o.r Stockholm) förutom alla övriga kostnader, som mat, hus och fyra barn, och hade inga pengar kvar. Kunde inte avsluta utbildningen (en månad kvar). Mitt hår tappade färg och lyster i den stunden och det var med svårighet jag ens kunde kamma det under en lång tid.
Natten, då LilleMor dog, tog jag ett ”manna” (en liten lapp bland ca 400 andra med diverse bibelord), och där fanns detta bibelord:
”Han har räddat oss ur mörkrets välde och fört oss in i sin älskade sons rike”.  Kol. 1:13
Jag blev helt befriad från skuld och ångest i det ögonblicket!
Jag hade dock fyra barn och bestämde mig där och då att inte leta efter någon annan fru förrän mina barn var vuxna. Då visste jag inte att Sonja skulle komma in i mitt liv. Vi hade alltsedan skoltiden umgåtts som vänner i samma kompisgäng, där även LilleMor fanns med en tid. Vi var alltså inga främlingar för varandra utan nära vänner, när vi slog ihop våra familjer. Vi har nu varit gifta i snart 30 år och jag tackar Gud för vår stora familj. Det har varit slitsamt många gånger. Ett tag hade vi t.ex. fem tonåringar, (med allt vad det innebär), och småbarn, att ta hand om. Då, som tidigare, fick jag vända mig till Gud och be om hjälp och Han har alltid funnits där med stöd och tröst. 
I dag är jag engagerad i Cafébussen, lär nysvenskar spela gitarr på Kontakt Café i Missionskyrkan, spelar elbas där de behövs t.ex. måndagskvällar på Agape Secondhand, jobbar extra på FA- Fyndet, kör buss (Nobina), tar hand om barnbarn, när behovet uppstår och hjälper till med vad barnen vill ha hjälp med, om det finns tid och kraft. Vi ju faktiskt själva ett hus och en trädgård att sköta om! 
Min önskan är att leva helt för Jesus vad det än kan innebära. Men däri ligger också svårigheten:
Vad innebär det?

Åke Björkqvist
 


Hur blev du en kristen?



Jag är uppvuxen i en kristen familj med mor, far och två syskon. Hemma fick jag lära mig att be aftonbön och bordsbön. Aftonbönen upplevde jag som en trygghet, men även att be till Gud om hjälp när åskan gick... Mina föräldrar var noga med att vi skulle gå till söndagsskolan och kyrkan. Som barn tyckte jag väl inte alltid att det var särskilt roligt - man fick ju sitta still så länge. I tonåren blev frågorna kring tron och meningen med livet högaktuella . Vid femton års ålder bestämde jag mig för att besöka en ekumenisk möteskampanj  i min hemstad. Predikan om Jesus berörde mig djupt och födde en längtan att gå på fler möten för att höra mer. Det talades om Jesu stora kärlek - att han gick omkring och hjälpte alla som ville ta emot hans hjälp. Det var nästan ofattbart att få höra att Jesus ville dö på ett kors för att försona alla människor med Gud. Tänk att det var så enkelt som att välja att tro och ta emot Jesus i sitt hjärta för att få ett evigt liv! Det pågick en kamp inom mig. Skulle jag ta beslutet att släppa in Jesus i mitt liv och lita på att det var det rätta? Den inre kampen fortsatte. Då mötet var slut gick jag ut ur lokalen. Där mötte mig mor med orden "Ska du inte lämna ditt liv åt Jesus?" Motståndet som jag tidigare upplevt släppte helt och jag skyndade mig in till ett förbönsrum. Där bad jag frälsningsbönen tillsammans med pastorn, vilket innebar att jag bjöd in Jesus i mitt liv. Jag fick uppleva en frid och ro i hela min själ.
Idag har det gått 50 år sedan dess. När jag ser tillbaka på mitt liv är jag så tacksam för det val jag gjorde. I de många svårigheter som mött mig genom livet har jag sett hans trofasta och kärleksfulla hjälp och ledning. Jag tänker även med tacksamhet på mina föräldrar som visade mig på vägen till Gud.


 

Pers vittnesbörd

Jag har inget kristet med mig från barndomen. Mitt kristna liv kan sägas började en dag när jag läste Nya Lidköpings Tidningen och fick se en annons om Alpha. ”Alpha, vad är det?”, tänkte jag men kände att, den måste jag gå och dagen efter gick jag till kyrkan vid öppningsdags och hörde efter. Anmälde mig till kursen som var den första som svenska kyrkan hade år 2000. Så det var nog spännande för alla. Alpha-kursen var jättegivande och det var där jag fick min tro som jag har idag.
 
Min tro är till stor hjälp i vardagen då det ger mening åt livet. I dag kan jag inte förstå hur jag tidigare kunde leva utan min Gudstro.

 Till sist vill jag rekommendera dig som inte gjort det: Anmäl dig till en Alphakurs !!!

/Per Johansson

Intervju med
      Leif Granevik


 Hur blev du en kristen?
Jag har växt upp i en kärleksfull familj och upplevt betydelsen av kärlek.
Min faster Märta Karlsson tog mig tidigt till söndagsskolan och jag blev sedan också scout.  På en Vinterkurs i Lundsbrunn i scoutregi fick jag ett möte med Jesus som en djup kärlek. Och på den vägen är det.
Vad betyder Jesus och din tro för dig i vardagsliv och arbetsliv och familj?
Det betyder trygghet. Tryggheten att ligga i någons händer, även i stormar. Man är aldrig riktigt ensam även när man lever i ensamhet och inte har någon att dela sina innersta tankar med. Men med Jesus kan man dela sina tankar och det man känner. Det betyder också tillhörighet och gemenskap. Gemenskapen i församlingen är viktig.

Marie Nytomt


Hur blev Du en kristen?



Marie kände från början en dragning till något mer, något annat.
” I efterhand har jag förstått att Gud har knackat på mitt hjärta.  Jag kände att jag levde fel. Jag mådde dåligt.  Jag skilde mig och på min väg tillbaka till mitt normala jag så blev jag  intresserad av kristen tro och gick med i Stenhammarkyrkans kör.
Vid en introduktionsträff för nyinflyttade i Lidköping så var Svenska kyrkan där och informerade om ALPHA  kurs. Jag hade länge varit intresserad av det och nu var jag redo. Vid den tiden hade jag också träffat Håkan Nytomt som hade tagit mig med till Missionskyrkan i Vara där han var med.  Där fanns en go’ gemenskap. Tillsammans började vi en ALPHA kurs i Lidköpings Missionskyrka. Den var intressant och jag fick svar på många frågor. Under ”Helige Ande –helgen” var jag mogen att ta emot Jesus och man bad för mig. I en vision fick jag en bild  hur jag låg i Jesu händer och jag kände en överväldigande trygghet och kärlek."
 
Vad betyder Jesus och Din tro för Dig i Ditt vardagsliv,( arbetsliv, familj)
”Det betyder mycket. Jag kan inte tänka mig att vara utan. Jag vill bara ha mer och mer. Jag läser Bibeln och kristna böcker för att lära mig mer. Den influerar hela vardagen. Jag ser hur Gud har en plan och man får hjälp att lösa problem om man lyssnar in vad Gud vill.  Jag har upptäckt att det är spännande att leva med Jesus. Aldrig tråkigt. Jag har märkt att jag får bönesvar. Det känns bra att hjälpa andra.”
 
Intervjuat av Kerstin Kvernes

 

INTERVJU MED
PER-CHRISTIAN PERSSON

Hur kom du till tro?
 
1. Jag var  7 år gammal när jag för första gången på ett förvandlande sätt mötte Guds kärlek. ( Han mötte mig med och i den). Den kärlek jag då fick smaka på och den och kunskap om människans sanna verklighet som kom med den, har präglat mitt liv,  och är själva "grundplåten" till att jag t.ex. är med i teamet som ansvarar för Jesus-bussen,  ´CaféBUSSEN  i Skara.
Då, som 7-åring förstod jag inte VEM som lyft upp mig i Anden och gett mig denna gåva. Lika lite förstod jag vad SYFTET med den var. Det tog många år innan jag som vuxen förstod att jag prövades av Gud i hur jag hanterade denna kunskap. 
Den kunskapen som i detta fall var en insikt given och mottagen i Andens ljus, kan i korthet beskrivas med följande ord: Människans sanna verklighet och natur är kärlek. Det var detta den Helig Ande lät mig se, och förstå i Anden, med hela min varelse, en insikt som gavs mig medan min 7-åriga kropp låg och sov på sängen. 
Här finns inte utrymme för några närmare beskrivningar om på vilket sätt Gud gav mig denna insikt, men jag har nämnt det i denna inledning för att de människor som möter mig i samband med CaféBUSSEN lättare skall förstå de ord jag delar med dem.
Mitt liv har av förklarliga skäl varit turbulent, vilket ju säger sig själv när man med en sådan k u n s k a p om människan konfronteras med världens ondska, som dessutom i vår tid eskalerar i rasande fart. (Vilket Jesus också förutsade i Matt.24:12) Jag kom till slut till samma vägskäl som jag i princip delar med så många andra (det är bara i formen detta vägskäl ser olika utför oss); skulle jag ge efter för världens bild av människan som en produkt av det naturliga urvalet, efter devisen "den enes bröd en andres död" eller skulle jag välja att kompromisslöst leva och verka efter den kunskap om människan som Gud gett mig?
Valet var inte svårt när jag "naken" stod vid detta vägskäl. Min längtan hade då renats av de prövningar jag gått igenom och Guds förlåtande kärlek bar mig igenom. Med hjälp av bön, tillbedjan, gemenskap med Gud, meditation och kontemplation, allt mer fördjupade Bibelstudier under Helig Andes ledning så accelererade min förståelse för de eviga sanningar som Bibeln rymde.

När jag började "äta" Bibeln och den där igenom öppnades för mig, började "tioöringarna en efter en trilla ner", och på ett obegripligt sätt lät Gud mig förstå att det var HAN som mött mig när jag var 7 år gammal.
Han lät mig förstå och se i Andens ljus att Han var och ÄR den kärlek som mötte mig som barn.
Bibeln både bekräftade och förtydligade den kunskap som tidigt plantats i mig. 1 Joh. 4:16 "Gud är kärleken" och 1 Mos 1:28 Gud sade "Låt oss göra människan till min avbild" är bara två av otaliga exempel från skriften på VAD och VEM som är vår verkliga härstamning. Ut ur detta "idisslande" av ordet steg min samhörighet med att tro på Jesus Kristus fram, som min Herre och Frälsare, från nu och till tidens ände. Som en följd av det lät jag mig döpas och konfirmeras i början av 80-talet och som en följd av det blommade mitt andliga inre liv ut på ett helt nytt sätt, genom Helig Andes allt yppigare inbrott i mitt liv.
Jag började skriva sångtexter som jag inte kunnat skriva tidigare (har skrivit sånger och dikter sen 16-års ålder). Men ännu var jag inte med i någon församling. Uppsökte många men hittade ingen som jag ärligt kunde uppleva som ett hem. Men pö om pö insåg jag att det var ganska självklart för en sådan som jag i ett land som Sverige, där den sekulariserade, Gudsfrånvända världen också hade trängt in i kyrkor och församlingar. Suck. 
Att jag trivs med den form för evangelisation som  CaféBUSSEN erbjuder har att göra med att samtalet ( det
inre samtalet med Gud såväl samtalet mellan människor där Gud är tredje närvarande part) har hög prioritet i mitt liv. Bönelivet är en del av detta samtal. Att jag håller det innerliga samtalet mellan människor om de livsavgörande frågorna så högt, tror jag har att göra med att jag själv under min vandring fått uppleva hur mitt hjärtas längtan efter att lära känna Gud (Läs och "ät" Joh.17:3!) blivit besvarad, genom Helig Andes direkta tilltal till mig. Därför trivs jag i ett forum och en mötesplats som den CaféBUSSEN erbjuder, där man som kristen kan möta människor som just brottas med de stora och livsavgörande frågorna, frågor som "vem är jag?"... "vad är syftet med mitt liv här på jorden?"... "är jag bara en produkt av ett avlande mellan mina föräldrar och inget mer?"... "är jag här på jorden för att bli något/någon i människors ögon eller finns det ett större och djupare syfte med mitt liv?"... och likn. 
Fler och fler människor idag ropar efter en HÅLLBAR mening med sina liv. Dem möter jag bland  annat på ställen som CaféBUSSEN, och i de samtal som där uppstår kan en sådan som jag och det jag säger spela roll. Särskilt omkring det som skiljer Jesus Kristus från alla andra gudasöner (Ps.82)och varför varje enskild människas syn på och förhållande till just honom är så avgörande FÖR OSS ALLA INGEN UNDANTAGEN.

Vad betyder tron på Jesus för dig?

2. Eftersom mitt svar på den första frågan blev så lång, så får detta svar bli kort.
 I Jesus Kristus finner jag allt det som människan skapades till att vara. I mitt eget liv har Gud lärt mig att förstå att Paulus ord om Jesus Kristus i Efesierbrevets andra kapitel, ÄR SANT.
Det är för mig mer en fråga om tro. Det är VERKLIGHETEN.
Helig Ande sa en gång till mig: 
"Jesus var den f ö r s t e att fullgöra sin e g e n del f u l l s t ä d i g t i Guds försoningsplan för oss a l l a. Därför har all makt på himlen och på jorden givits Honom". Det är andra ord för det Paulus förklarar i Efesiebrevet. "Ät" gärna hela brevet, du som läser detta och som ännu inte betraktar det jag här säger som självklart.
Tron är det som styr mitt vardagsliv. När jag diskar gör jag det tillsammans med Gud, när jag duschar är Han med mig i duschen, när jag är i skogen och plockar svamp är Han med mig och hjälper mig att hitta den, när jag är inne i staden och möter människor är Han den som vägleder mig och lägger de rätta orden i min mun.
För mig är det en levande verklighet att Jesus lever, här och nu, genom tid och rum i oss som tror på Honom.
Varje dag och även nattetid får jag uppleva verkligheten i Hans ord i Matt.28:20 där han säger till oss" Jag är med er alla in till tiden ände". 

Vad  tror du är din uppgift  i framtiden?

3. Jag skulle vilja säga att Sverige som missionsfält har hög prioritet för mig eftersom Sverige dessvärre andligt sett är ett av dom mest underutvecklade länderna idag pga. att ateismen med alla sina avarter har vuxit starkare här än i de flesta andra länder.
Förutom evangelisation arbetar jag med att ge människor som vill möjlighet till ett rikare böneliv, för att kärleken, glädjen och friden ska kunna blomma ut ännu mer i deras liv och deras självförståelse och insikt om sin verkliga identitet därmed kan växa andra till välsignelse.
Hjälper också de som vill ha min hjälp i sina Bibelstudier, till att hitta de nycklar de behöver för att det skrivna ordets innebörd, med Guds hjälp, ska få möjlighet att bli levande föda för dem. 
(Bönen är viktig här!) Skriver också andliga sånger som jag framför där det ges tillfälle.
Amen.
 

PC är gärna med i Lidköping någon gång när det passar 
Är med i Skövde
PC skickar pengar lite sporadiskt till Bussfonden och omkostnader.
Han är med i böner på alla vis.
 
Mvh Rosita
 
 

"Guds hand" av Carl Milles "Guds hand" av Carl Milles


I Guds hand

 Jag har ofta fascinerats över den väg många människor gått för att komma till tro på Jesus Kristus. En del har haft ett bra välordnat liv, men känt en djup otillfredsställelse. Andra varit kriminella, kanske drogmissbrukare.  För mig var det en process under ett antal år från treårsåldern, då min mamma läste aftonbön med mig, via kristendomsundervisningen i skolan, söndagsskolan och konfirmationen tills jag vid 17 års ålder mera allvarligt började söka ”någonting”. Mina föräldrar var inte bekännande kristna, men mitt hem var en väldigt trygg plats med en fasthet och kärlek, som jag vet att många saknar idag. Jag hade det väldigt bra. Trots detta sökte jag någonting som jag vill kalla en ”fasthet i tillvaron”, ett mer existentiell begrepp.  Även om jag inte tillhörde ”ligisterna”, hade jag gjort mycket som jag inte var speciellt stolt över och det jag längtade efter var renhet och äkthet och en uppgörelse med det förflutna. Jag var övertygad om mina föräldrars kärlek och mina släktingars, men andras kärlek var jag mer osäker på. Jag hade en flickvän och tvivlade nog även på hennes kärlek. Allt bottnade säkert i en dålig självkänsla. Det ledde till att jag började läsa Bibeln. Dels för att jag tyckte det tillhörde allmänbildningen men också för att få goda råd för livet. Men det gav mig också förvissningen om Guds oreserverade kärlek. ”Om ingen annan älskar mig, vet jag att Gud gör det”. Den kristna tron kom att framstå som något verkligen åtråvärt och jag beslöt mig för att ”lägga om växeln”. Bli kristen och leva kristet. Jag visste bara inte hur det skulle gå till. Så i gymnasiet i Lycksele hösten 1966, jag var då 18 år, läste vi kyrkohistoria. När jag då hemma på mitt rum läste om pietismen, en väckelserörelse på 16-1700-talet, kände jag att det var det jag ville ha: Det lite meditativa, harmonin, den inre tillfredsställelsen. Då böjde jag mina knän och sa: ”Gud nu får det kosta vad det vill, men nu vill jag bli kristen”. Jag brukar säga att jag hörde inga änglatrumpeter eller såg något oförklarligt ljus, men när jag reste mig, visste jag att ”nu är jag på väg!”  Tiden därefter besökte jag några olika kyrkor och hamnade till sist på Frälsningsarmén där jag stannade resten av gymnasietiden. Sedan flyttade jag till Stockholm. Intressant är att alla mina kristna kompisar var med i andra kyrkor, vilket lärde mig ekumenik i dess bästa form. Här var vi bröder och systrar i tron på Jesus snarare än att vi såg på varandra som medlemmar i olika kyrkor.
Allt eftersom åren gått har min kristna tro mognat. Från att ha varit väldigt osäker känner jag mig nu väldigt trygg. Gud har verkligen blivit min Far. Han är ingen ”curlingförälder”, som löser alla våra problem men har gett oss förmåga att hantera olika situationer och Han välsignar oss i dem. Genom Bibeln visar Han hur vi ska handla mot varandra och mot oss själva. Men visst har jag, precis som andra, mött situationer och svårigheter som jag inte riktigt kunnat hantera och som gjort mig väldigt nedstämd. Och ibland har jag känt mig vara på något sätt i ”fritt fall”, men ändå hela tiden har upplevt  mig vara i Guds hand och då sagt ”Det ska bli intressant och se hur Du ska lösa det här…!
Min övertygelse är att Gud älskar alla människor och gläds över varje god gärning vi gör oavsett om vi är buddhister, muslimer, judar eller kristna. Men samtidigt säger Han med största allvar: ” Tyvärr så frälser detta dig inte från synden.” Synden är en ond makt som förstör oss och binder oss även om vi inte alltid märker det. Och hur mycket vi än anstränger oss blir vi inte fria från den. Men Gud erbjuder lösningen på problemet: Frälsningen genom Jesus Kristus. Jag vill sluta med att citera några versar från Bibeln. Du kanske känner igen dem:
Johannesevangeliet Kap 3: 16-17
”Så älskade Gud världen att Han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. Gud har inte sänt sin Son till världen för att döma världen utan för att världen ska bli frälst genom honom”
Joh. Kap 14:6
”Jesus sa: Jag är vägen sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig”.

/ Hans  E. Rolf

Birgitta skriver:

Min uppväxt färgades av en kristen tro. Både mamma och pappa hade en tro på Jesus. Varje kväll läste vi i Bibeln och bad aftonbön tillsammans. Berättelserna i Bibeln gav mig ett perspektiv på hur stor Gud är samt Hans stora kärlek och omsorg om oss människor. Det ingav en trygghetskänsla. Att gå till kyrkan på gudstjänster var för mig ett naturligt inslag såväl vardag som helg. Kyrkan upplevdes som mitt andra hem dit jag alltid var varmt välkommen.
Under de första tonåren började jag ifrågasätta nästan allt, som jag tidigare ansett vara sanning -det skulle omprövas för att utröna äktheten. Då det gällde min tro funderade jag på om allt bara var påhittat. Mina klasskamrater gick sällan i någon kyrka men de var glada ändå. De kunde inte förstå att jag kunde trivas i kyrkan. I stället tyckte de synd om mig. Deras berättelser om hur de tillbringade veckosluten födde en nyfikenhet inom mig. Tänk om jag hade låtit mig lurats och om Gud inte fanns? Jag hade några kompisar som även de bar på en vilsenhet om vad som var sant och äkta. Vi valde att delta i andra sammanhang än de kyrkan erbjöd. Visst var det både intressant och roligt, men allteftersom tiden gick växte en tomhet och saknad inom mig. Var fanns min trygghet och den djupa glädjen som jag tidigare upplevt, var frågan jag ställde mig. Svaret på frågan var kanske ändå att Gud fanns. Ett sätt att ta reda på detta kunde vara att gå i Kristendomsskolan (motsvarande den nuvarande konfirmationsundervisningen) i vår kyrka (Smyrnakyrkan, Göteborg) och ge det en chans. Under det att undervisningen framskred talade bibelordet rakt in i mitt hjärta. Då blev jag överbevisad om att Gud fanns och Hans kärlek berörde mig djupt. Svaret gav en känsla av lättnad och ro, som att åter ha hittat hem. Jag fick tacka Jesus för att han fanns kvar för mig, trots att jag stängt honom ute ett tag.
Jesus vill jag ha i centrum i min vardag. Han är min vän som jag kan tala med om allt -stort som litet, i glädje och i sorg. Vid några tillfällen i livet har det funnits tillfällen då allt i tillvaron ställts på kant. Jesus har då varit min fasta punkt som successivt visat mig vägen genom svårigheterna.

/Birgitta Björkqvist
 

 ANDERS LJUNGBERG BERÄTTAR:

 
Jag är uppvuxen i ett kristet hem, så Jesus har alltid funnits med mig.
Då jag var 20 år var jag  genom mitt arbete på en resa till Israel  Jag var i ett stadie i livet där jag kände att jag "kommit bort" lite.  Men där på min resa mötte jag en person som var kristen och det mötet blev avgörande för mig: Jag beslutade att följa Jesus.
 
Jesus är med  i min vardag och jag vet att jag är värd någonting oavsett vad andra tycker eller säger om mig.  Jesus ger mig trygghet när det blåser runt omkring mig. Jag känner en trygghet och ett lugn med Jesus i mitt liv. Även om jag själv kan känna mig orolig eller när det är turbulent inom mig så finns tryggheten där och den kan jag falla tillbaka på. 
Min rekommendation är: Ta reda på vem Jesus är. Vifta inte bort tron. Den håller!